Varför alltid fokusera på förändringsprocessen? När ska man tillåtas fokusera på stabiliseringsprocessen då? När ska vi börja tillåta folk att växa in i sina roller istället för att byta ut dem så snart det tar emot?

Det är inte bara socialdemokratin som är illa ute. Vi är illa ute allihop som lever i en så instabil och otålig tid. På vilket visar man ansvar för att man avgår? Att ta ansvar innebär väl snarare att man stannar kvar och kämpar vidare?

Så tycker jag, men vad vet väl en halvgammal gubbe? Man borde kanske bytas ut.

Dottern hittade en kinesisk Mp3-spelare på Lions loppis. Turligt nog medföljde ett till engelska översatt instruktionshäfte så att köparen inte ska behöva sväva i ovisshet om vad det är som gäller:

"200 all things of the universe vegetable of shoot and be like head, support take photo with recording, record image"

Dagligen bombarderas vi av tips om hur vi ska bli bättre på än det ena och än det andra. Det är som att vi inte riktigt duger som vi är.
Vi är för tjocka, för rynkiga, för stressade, för oorganiserade. Våra hem behöver fixas till och vårt hår behöver fixas till. Vi behöver en helt ny stil för den gamla tycks ha tagit slut. Vi måste satsa på rätt aktier, lära oss spela poker och inte minst, och detta skall vi tala om idag, vi måste absolut bli bättre på sex. Åtminstone säger kvällspressen, veckotidningarna och de glättiga månadsmagasinen det.

Jag har den stora glädjen att idag meddela att de ljuger. De har fel. Det är helt enkelt inte sant att du måste kunna en massa avancerade tricks för att duga. Att vrida benet åt det hållet en dag och åt andra hållet nästa dag, att du måste hänga i kristallkronor och köpa diverse redskap.
Skönt va? Det är bara båg!

Tänk dig att en kär vän ringer och frågar om du vill gå ut och promenera en stund. Inte säger du väl då: "Tänk om du inte tycker att jag är bra på att gå då?" Inte oroar du dig för att din vän ska tycka att du går för långsamt, för fort, för ryckigt, för okänsligt eller för slappt? Att dina skor inte är tillräckligt heta?

Nä, det är inte så det funkar. När man promenerar tillsammans och uppslukas av samvaron så tänker man inte i termer av bra eller dåligt. Vi anpassar oss efter varandra. Vi faller in i ett tempo som passar oss bägge, där vi bägge kan njuta av den andres närvaro, av umgänget. Råkar du vara halt, ja inte hastar väl jag iväg och lämnar dig på efterkälken?  Nej, vi känner in varandra, vi samtalar och vi tänker inte ens på att vi anpassar vår gång. Det faller sig helt naturligt. Vi är på samma våglängd.

Ewa Jälmbrant säger om hästen och ryttaren att de är "två nervsystem som lyssnar till varandra". Samma sak gäller här mina vänner. Låt inte några tabloider lura dig att tro något annat. Låt bilden av en promenad med en älskad vän vägleda dig även när det gäller det mest intima av umgängen. Tro inte att du måste åstadkomma något! Det måste du inte. De vill bara få dig osäker för att lättare kunna sälja dig sina uppdiktade lösningar på ett problem som du inte ens visste att du hade. 

Det enda du behöver är något som du redan är i besittning av; en inre kompass och känselspröt som fångar upp minsta skiftning i det andra nervsystemet. Som också skickar iväg signaler för det andra nervsystemet att reagera på. Det kanske inte är helt lätt att fånga in alla signaler i början, det är helt naturligt och helt i sin ordning att man behöver tid med och för varandra för att kalibreras.

Med sina närmaste vänner delar man förtroenden. En gåva är det att få ha någon som står en så nära. Vi människor behöver som bekant varandra.
Det största förtroendet man kan ge en annan människa är sin egen kropp. Sårbar, bristfällig, vacker och unik. Detta tycker jag också kan vara en vägledning; förtroenden delar man inte med alla. På något sätt mister de då sin funktion. Med den som man kan känna sann och innerlig samhörighet med, gör det heller inte hela världen om det någon gång skulle haka upp sig eller trilskas på något sätt. Vi gör något annat en stund. Huvudsaken är att vi får vara tillsammans.

Ett förtroende vill vi att det ska förvaltas på bästa sätt och att det ska uppskattas av den som får ta emot det. Det är som sagt en gåva och om det fungerar som det ska, så får vi motsvarande gåva tillbaka.
Framför allt; vi ger åt den vi vill, inte åt den som kräver det. Ingen annan än du har rätten till din kropp. Den du själv har utvalt får ta en promenad med dig. Och ni behöver inte kunna några tricks alls. Ni behöver bara varandra. Inget annat. Vad omvärlden än vill få dig att tro.
Glöm aldrig det.

Heter man Thomas Karlsen, med "h" och utan apostrof över e:et, så borde man väl vara hyfsat unik med sitt namn, åtminstone i Sverige. Och om, jag säger OM, det skulle vara så att någon heter exakt likadant, så hade det väl kunnat vara en trevlig skolvaktmästare i Herrljunga eller nåt. Kanske en timid och stillsam expedit på en herrekipering i Sandviken.

Men nej.

Härom dagen satt jag i godan ro och författade känslosamma blogginlägg präglade av rättspatos och medmänsklighet då jag plötsligt hörde kära hustrun utstöta våldsamma skrik ifrån sovrummet. Hon hade kommit hem rätt sent från jobbet och tog nu en stödvila efter maten och hade med sig DN för att hålla sig à jour med skeendena i vår värld.

Vad händer, undrade jag. Någon som dött? Flygplanshaverier? Förlust i någon livsviktig träningsmatch mot Burkina Faso? Farsoter?

Nej, detta:

En rasist i Trollhättan. Jahaja. Det är bara att konstatera att man inte kan ha tur jämt.

Igår visade SVT den första delen i en serie program om Glada Hudik-teatern. Toralf Nilsson som är en av skådespelarna spelar Elvis, en ung man som var annorlunda på många sätt. Han hade lite egna idéer om kläder, musik och frisyrer, och för detta blev han hånad av sin omgivning.
Toralf säger i en sekvens: "Det tycker jag är fel. Man ska aldrig håna nån. Jag tycker så här, jag: Alla människor är lika mycket värda, hur man än ser ut."

Det finns en del för vissa riksdagspartier att lära av Toralf. Vi borde inte ha röstat in dem till Riksdagen. Vi borde ha skickat dem till Glada Hudik-teatern istället.