Lunch i huvudet
Sjuåringen funderar: "Varför heter det eftermiddag? Man har ju inte ätit middag än. Det borde heta efterlunch!"
Detta har han naturligtvis helt rätt i och vad beträffar lunchen så kan han konstatera: "Lunch. Ah! Min favorithögtid!"
historieförfalskning?
Härom dagen hade fyraåringen lektion med sin obildade far. I livfulla ordalag redogjorde han för de lärdomar som han själv helt nyss inhämtat från något kunskapsspäckat TV-program. Han var nybliven expert på riddare.
Vi översköljs ju av information i dagens samhälle och det är svårt att ta till sig alltihop. På samma sätt förhöll det sig med den massiva informationskampanj som jag nu utsattes för. Min arma skalle kunde till sist inte ta emot mer och det var en rätt begränsad mängd riddarkunskap som verkligen fastnade. Två saker fick jag dock med mig:
1: Det finns inga riddare nu för tiden, de levde nämligen på åttiotalet.
2:Ingen av riddarna hade propeller på ryggen, så de kunde inte flyga.
Ovuxet
Vi brukar med emfas hävda att vår 4-åring är söt. Själv har han inte varit helt övertygad.
I går fick vi ett paket på posten innehållande fotografier. Skolfotografen var hos pojkarnas dagmamma för ett par veckor sedan och tog porträttbilder av de små liven, och igår kom så bilderna.
"Titta vilken söt gosse vi har!" utbrast vi föräldrar stolt och visade upp bilderna för 4-åringen.
"Ja, nu ser jag att ni faktiskt har rätt." tillstod 4-åringen. "Jag ÄR söt."
Vi vuxna skulle kanske behöva lära oss att se på oss själva på det viset lite oftare. Med barnens öppna ögon, och oblygt tycka att vi är bra. När vi är det. Ja, eller åtminstone skulle ju alla ni andra kunna se på er själva på det viset ibland. Ni som är söta och duktiga på riktigt ...
Kosmiskt
4-åringen: "Jag skulle vilja att mitt liv var som en galax, att det aldrig tar slut!"
Ja du, älskade lille pojk. Vår kärkomne son. Jag hoppas att ditt liv blir långt och innehållsrikt, men när din dag kommer ska jag vänta på dig där på den andra stranden. Sedan får vi utforska galaxerna tillsammans. Det ska bli kul.
Var god skölj
Började dagen med att ta sjuåringen till tandläkaren. Han har fått sina sexårständer lite sent, men denna gång hade i alla fall tre av fyra kommit fram. Sexårständerna sitter långt bak i munnen och är gropiga på tuggytan. Om jag säger att det är de tänder vi äldre har amalgam i, så vet ni vilka jag menar.
Nu för tiden fyller man igen dessa ojämnheter med någon typ av fyllnadsmassa så tuggytan blir jämn och således lätt att hålla ren. Förebygande tandvård.
När tandläkaren var klar med sitt arbete sa hon: "Nu är det bara en sak kvar, det som de flesta tycker är det viktigaste - att välja sak"
"Nä, det viktigaste är att mina tänder är rena" svarade min välartade son. Lite Karl-Bertil Jonsson-varning på honom tror jag.
Close enough
Plutten 7 år mitt i påklädning och frukostbestyr: "Pappa, jag älskar dig. I nöd och näppe."
Jasså, det säger du?
Pappa Bråddjup: Jag är så glad att jag har dig!
Plutten, 4 år: Och jag är glad att jag har en så fet och stark pappa!
Plutten, 4 år: Och jag är glad att jag har en så fet och stark pappa!
Jasså, säger du det?
Just nu är vi utsatta för en kampanj jag och min fru, Bråddjupa. Ungarna vill ha en lillasyster, åtminstone dem av ungarna som ännu bor hemma. Den aktningsvärda ålder vi uppnått är vårt motargument.
Min kloke sjuåring, ni vet han som istället för att sova, undrar hur kroppen fungerar, han gjorde det besvärligt för sina gamla föräldrar igår när han sa att han ville "ha en liten syster som jag kan älska". Detta rena barnahjärta!
Eller var det möjligen krigslist ..?
Min kloke sjuåring, ni vet han som istället för att sova, undrar hur kroppen fungerar, han gjorde det besvärligt för sina gamla föräldrar igår när han sa att han ville "ha en liten syster som jag kan älska". Detta rena barnahjärta!
Eller var det möjligen krigslist ..?
Jaha. Så kan han tydligen också säga
Min sjuåring har fått upp ögonen för Michael Jackson, eller Majkäl Dräcksön som han själv säger. En dag ville han att jag skulle bokstavera Jacksons namn enär han ville söka rätt på dansanta filmsnuttar på YouTube. Jag dikterade och han skrev in namnet i sökfältet, genomförde sin sökning och började titta på en av filmerna i träfflistan.
Efter en stund säger min lille plutt, och jag citerar ordagrant: "Pappa, den här filmen verkar handla om människans inneboende ondska."
Jaha. Så kan han tydligen också säga.
Efter en stund säger min lille plutt, och jag citerar ordagrant: "Pappa, den här filmen verkar handla om människans inneboende ondska."
Jaha. Så kan han tydligen också säga.
Ja, så kan man ju faktiskt fråga ju
Efter att ha läst godnattsaga och legat och pratat en stund om dagens händelser och om lite annat smått och gott, tyckte pappa att det nu var hög tid för de små liven att sova. Där låg jag mitt i sängen med en liten gosse på varsin arm och det var så mysigt så. Det blir ju gärna långvarigt när man har det så där gott, man vill inte riktigt sluta. Så man ligger kvar och småpratar extra länge. Men nu var det verkligen hög tid att sova, nu skulle den där mysstunden oåterkalleligen gå mot sitt slut. Det fanns inte utrymme för mer.
Ni vet själva hur det är; nu SKA man sova men man vill ju så gärna vara vaken en liten stund till. Så naturligtvis undrar ju storebror som då var sex år: "Pappa får jag bara fråga en enda sak?" Ja, okey då, sa jag med vederbörlig pondus, men bara EN fråga. Och så kom den. På tilläggstid. Dagens sista lilla fråga som skulle avrunda och avsluta nattningen.
"Pappa, hur fungerar kroppen?"
Ja men så kan man ju faktiskt också säga ju
Dagens bidrag från fyraåringen:Nu går jag till hängmattan och hänger mig.
Ja men så kan man ju faktiskt säga ju
Ibland säger barnen saker på ett sätt som får en att tänka: Ja men så kan man ju faktiskt säga ju. Det händer ganska ofta men nästan lika ofta glömmer man bort dessa vinklingar så därför tänkte jag börja skriva ned dem här allt eftersom de dyker upp. Vissa gamla uttalanden kan jag kanske med lite ansträngning komma ihåg och nedteckna retroaktivt, men jag börjar väl med morgonens konversation:
I bilen på väg till matvaruaffären tyckte jag att det lät som om min minsta gosse lät lite täppt i näsan, så jag undrade om vi kanske skulle ta och fräsa nosen innan vi gick in i butiken. Men fyraåringen tyckte inte alls att det var så täppt som pappa fått för sig utan avböjde erbjudandet i det han konstaterade att " ... näsan känns helt ren faktiskt. Jag känner att jag kan andas ganska långt med den." Och så kan man ju faktiskt säga ju.
I bilen på väg till matvaruaffären tyckte jag att det lät som om min minsta gosse lät lite täppt i näsan, så jag undrade om vi kanske skulle ta och fräsa nosen innan vi gick in i butiken. Men fyraåringen tyckte inte alls att det var så täppt som pappa fått för sig utan avböjde erbjudandet i det han konstaterade att " ... näsan känns helt ren faktiskt. Jag känner att jag kan andas ganska långt med den." Och så kan man ju faktiskt säga ju.
