Ordet är fritt?
Lycksvarslande
Öh... hur menar jag nu?
Jo, nu menar jag så här: Ta ett ord som otymplig. Det används med fördel för att beskriva något som är lite svårhanterligt. I det motsatta fallet, om något som hanteras med stor enkelhet alltså, tycker vi att man borde kunna säga "tymplig". Motsatsen till otymplig alltså.
På samma sätt kan man säga att en generös människa är "gin", en välartad gosse kan man kalla "borstad" eller varför inte en "dåga". En mindre attraktiv medmänniska blir då "emotståndlig". Har man det klent ställt med arbetslusten så jobbar man "förtrutet" vidare.
Står man på god fot med någon så har man väl en gås plockad med den personen? Och om ett träd står ostadigt är det väl "omkullrunkeligt"?
Ja, så där kan man hålla på länge. Det är lite tvärtemot vad man gör i Skellefteå, där man negerar allt genom att sätta ett "o" framför. Är man hungrig i Skellefteå så är man o-äten. Och på puben spelar inte bandet "unplugged" - de spelar "o-i"
Så nu hoppas jag att ni tycker att jag är förskämd när jag föreslår att ni nu kan roa er en stund med detta. Hitta några negerande ord eller uttryck som blir särskilt roliga att "denegera" genom att plocka bort ett litet "o"
Observera att detta är ett förslag och inte en order. Det är ett eftergivligt krav.
Mes-TV
Tittarna får på nära håll vara med när åtta unga svenskar tar för sig rejält av frestelserna som semesterorten har att erbjuda. Vi lovar ett galet tv-äventyr i högt tempo med glädje, intensivt kärleksliv, vilda partyn, skandaler och testosteronstinna bråk. Och det är aldrig långt till en lösnagel eller en flexande bröstmuskel.
Detta är ju fullständigt lysande TV tycker jag, men liiite för mesigt. Därför föreslår jag att Kanal 5 utvecklar konceptet en smula:
Man skulle i nästa säsong kunna skjuta in lite heroin i deltagarna och se vad de då tar för sig. Vad fränt om man låser in dem i 100 dagar och så får de bara knark i 80 dagar. Då blir det ju skitkul att se hur de beter sig när de får abstinens sedan. DÅ snackar vi riktigt bra TV!
De är duktiga på Kanal 5.
Reclaim my name
Heter man Thomas Karlsen, med "h" och utan apostrof över e:et, så borde man väl vara hyfsat unik med sitt namn, åtminstone i Sverige. Och om, jag säger OM, det skulle vara så att någon heter exakt likadant, så hade det väl kunnat vara en trevlig skolvaktmästare i Herrljunga eller nåt. Kanske en timid och stillsam expedit på en herrekipering i Sandviken.
Men nej.
Härom dagen satt jag i godan ro och författade känslosamma blogginlägg präglade av rättspatos och medmänsklighet då jag plötsligt hörde kära hustrun utstöta våldsamma skrik ifrån sovrummet. Hon hade kommit hem rätt sent från jobbet och tog nu en stödvila efter maten och hade med sig DN för att hålla sig à jour med skeendena i vår värld.
Vad händer, undrade jag. Någon som dött? Flygplanshaverier? Förlust i någon livsviktig träningsmatch mot Burkina Faso? Farsoter?
Nej, detta:
En rasist i Trollhättan. Jahaja. Det är bara att konstatera att man inte kan ha tur jämt.
Fel personer på fel plats
Igår visade SVT den första delen i en serie program om Glada Hudik-teatern. Toralf Nilsson som är en av skådespelarna spelar Elvis, en ung man som var annorlunda på många sätt. Han hade lite egna idéer om kläder, musik och frisyrer, och för detta blev han hånad av sin omgivning.
Toralf säger i en sekvens: "Det tycker jag är fel. Man ska aldrig håna nån. Jag tycker så här, jag: Alla människor är lika mycket värda, hur man än ser ut."
Det finns en del för vissa riksdagspartier att lära av Toralf. Vi borde inte ha röstat in dem till Riksdagen. Vi borde ha skickat dem till Glada Hudik-teatern istället.
Medaljens baksida
Orsaken till att jag kom att tänka på denna episod står naturligtvis att finna i de många exempel på människor med liknande intellektuell briljans och retorisk storslagenhet som vi fått se igår och idag. Ett exempel på en sådan knivskarp politisk analytiker ser vi här:
Ni förstår att det är honom och hans likar vi har valt in i riksdagen, eller hur?
Mänsklig visdom djupt förstummas
Idag kommer jag osökt att tänka på Sven Stolpes berättelse om ett möte i Värmland. Håll till godo!
"Det finns en sorts vägar i Bergslagen, som jag har en alldeles speciell förkärlek för. De är egentligen gamla järnvägar, men det var längesedan de sista små loken gick fram där.
Någon brukspatron hade i ett anfall av storhetsvansinne anlagt sin egen järnväg för att frakta den dyrbara malmen ned till sin hytta och smälta den till järn.
Några år eller några decennier segade sig de små tågen fram genom vildmarken, där älgarna ganska snart vande sig vid deras stönanden och rökmoln. De små loken rusade på den smala banan genom en vildmark utan människor, på smala näs mellan blå sjöar eller genom tunnelliknande uthuggningar i bergslandskapen.
Men så kom en ekonomisk kris. Och bruket gick över styr. Inga tåg störde längre friden: rälsen revs upp och vägen växte ganska snart igen. Och nu kan bilisten endast med svårighet och med uppbjudande av stor försiktighet föra sin bil fram på dessa vägar.
På en sådan f.d. järnväg mötte jag en vinterdag en annan bilist. Jag hade tagit mig över en smal bro, som knappt rymde min egen vagn, tryckte sedan gaspedalen i botten för att ta mig uppför en påfallande ishal backe och mötte på krönet en annan bil, vilken liksom min egen tvärstannade. Vi satt en stund tysta. Så steg jag ur min vagn och undersökte förhållandena. Ja, om han kunde köra några decimeter längre ut mot vägkanten, skulle jag kunna ta mig förbi genom att köra vänstra hjulen intill bergväggen.
Jag framförde hövligt detta förslag. Och nu fick jag se min medmänniska, min nästa – som jag borde älska alldeles som mig själv. Han hade ett magert och elakt ansikte med snipig, lätt snedställd näsa och utstående ögon, garvade av väder och vind. Gemyt och humor såg han ut att inte ens ryktesvis ha hört talas om.
- Nej, sade han, mycket bestämt.
Jag gjorde ett nytt försök. Det fanns ingen risk. Han kunde alldeles lugnt föra sin bil två eller tre decimeter närmare vägkanten. Om så skedde, skulle jag åtaga mig att komma förbi.
- I helvete heller, svarade mannen. Hans min hade på intet sätt humaniserats. Jag började nu bli intresserad. I andra länder tävlar mötande bilister i nästan överdriven chevalereskhet. Jag hade haft de muntraste och mest förtjusande möten på smala vägar i trånga italienska byar eller högt uppe i de schweiziska alperna. Detta att betrakta en mötande kollega som en avskyvärd fiende är ett egendomligt svenskt drag.
Jag gick förbi hans vagn och upptäckte åtta meter bakom denna en mötesplats.
Jag gick tillbaka och bad min nästa – som jag är skyldig att älska som mig själv – att backa några meter.
- Aldrig, svarade han.
- Ni menar då, att jag skall backa? Frågade jag.
- Det är klart!
- Gärna. Men då måste jag först glida ned för den ishala backen, som är rätt så brant, och sedan backa över den där smala bron till andra sidan älven. Tycker ni det är rimligt, när det faktiskt finns en mötesplats bara några meter bakom er?
- Jag backar aldrig, sade han.
Nu såg jag fascinerad in i hans ansikte. Det erbjöd ett ganska storartat studium. Välkvalificerad elakhet är en sak. Ovanligt välutvecklad dumhet är en annan sak. Redan var för sig är de besvärliga och försvårar kärleken till nästan. Men tillsammans, i kombination, är de svåruthärdliga. Jag såg länge in i denna själsspegel och undrade, vad som kunnat göra denna människa så ovanligt motbjudande.
- Så ni menar då, att det är jag som ska backa? Sade jag en sista gång.
Då hände det. Han vred ned rutan ett extra tag för att få svängrum för sin tunga, och med ett ohyggligt leende av elakhet och imbecillitet sade han:
- Det är väl för fan den som möter som ska väja!
Det fanns en klang av rättspatos i hans hesa, ilskna röst.
Jag kände en egendomlig reaktion; den påminde nästan om glädje. Jag var inte förbittrad: någonting inom mig fröjdade sig. Jag var stimulerad och lycklig som inför ett konstverk, inför någonting som kommer fulländningen nära. Kunde det sägas bättre? Kunde en man bättre uttrycka hela sin ohyggliga misär? ”Det är väl för fan den som möter som ska väja…” Sannerligen, detta var en klassiskt skön replik.
Utan ett ord kapitulerade jag. Jag steg in i min bil, gled bakåt, lyckades hasa mig ner för den hala backen, gled mot brons räcke några gånger i halkan men gjorde om försöket och kom över till andra sidan. Tätt efter kom min medmänniska. När jag väl svängt undan, körde han förbi mig – utan att bevärdiga mig en blick. Rättvisan var uppfylld. Han hade bärgat sin självklara rätt. Det är naturligtvis den som möter som ska väja. Själv möter man aldrig. Jag hörde skrapandet i hans växellåda – eller var det i hans osmorda hjärna – och stod en stund och såg efter hans bil. Så försvann den."
Det är synd om människorna
Tragiskt.
Valstånd
För ganska många år sedan nu, var vi ett gäng ungdomar från Kiruna som besökte Kenya och Tanzania på en sexveckors improviserad backpacker-tur. Det är kulturella frontalkrockar hela tiden och det finns mycket man vill lära sig mer om.
Styrelseskick är en sådan sak. Vi satt en sen kväll på YMCA i Nairobi South C och diskuterade med nattvakten om våra respektive länders valsystem, vilka partier som finns och så vidare. Och där i den kolsvarta afrikanska natten fick vi reda på något ytterst förvånande, särskilt med tanke på att Kenyanerna trots allt lyckats bli rätt så många:
"Here in Kenya we have erection every five year!"
Dagens etta på Bråddjuptoppen
Somliga ljus brinner aldrig ut. Jag blir aldrig den samma som förut.
Från och med du.
Repeat after me:
"Nä", sa jag. "Vaddå?"
"Fank you!"
Att vara behövd, älskad och tagen i anspråk
Och vad är då hemligheten bakom denna arbets- och livsglädje? Jo, jag tror precis som Pär Johansson att alla människor behöver få känna sig sedda, älskade och tagna i anspråk. Utvecklingsstörda och normalstörda lika. Och i de lyckliga fall då dessa behov tillfredsställs, ja då leker livet och man kan till och med känna glädje över att gå till jobbet.
Till en början fick han kämpa i motvind, Pär Johansson. På det sociala i Hudiksvall diskuterade man hellre inköp av kaffe och hålfotsinlägg än teater för de utvecklingsstörda. De fick hugga ved och träna på att knyta skosnören, men teater det kunde man väl inte hålla på med?
Efter en kupp vid ett personalmöte startades i alla fall till slut en liten teatergrupp. Glada Hudik-teatern var född. De tränade in en pjäs men många var tveksamma. Även föräldrar till skådespelarna: "Folk har skrattat åt min dotter sedan hon föddes, aldrig i livet att hon får ställa sig på en scen och bli till allmänt åtlöje!"
Av 400 biljetter till den första föreställningen fick man ge bort 376 stycken. Endast 24 biljetter lyckades man sälja.
Idag är succén ett oöverträffat faktum: över 120 000 har sett föreställningen "Elvis". Man har figurerat i alla landets radio- och TV-kanaler, och till och med varit i New York med Elvisföreställningen. Från att ha varit allmänt åtlöje har skådespelarna blivit stjärnor.
En flicka blev värvad till teatern för hennes fina sångrösts skull. Ett litet problem var att hon inte tordes stå på scenen för att träna ens en gång. Hon fick stå på toaletten och sjunga tills hon kände sig mogen att komma ut och träna med resten av gänget.
En tid senare uppträdde hon i Melodifestivalens mellanakt i direktsändning inför miljoner TV-tittare.
Att känna sig behövd, älskad och tagen i anspråk. Och att få utvecklas i sin egen takt. Det kan göra underverk med oss människor:
Och skådespelarnas föräldrar då, vad tycker de idag? Vi tar och hör efter.
Även vi normalstörda behöver få växa som individer. Vi skulle alla behöva ta efter Pär Johanssons exempel och låta våra vänner och medarbetare få känna sig behövda, älskade och tagna i anspråk. Det är ingenting vi behöver överlåta åt närmsta chef att ombesörja. Vi behöver inte heller invänta något styrelsebeslut eller någon lagstiftning. Det är bara att sätta igång. Ge varandra lite tecken på uppskattning och både dela ut och anta utmaningar som gör att vi får gå utanför vår trygghetszon och utöka vårt kunnande. Vi skulle alla må bättre av det.
Kravställare
© Bill Watterson
Förtroendeuppdrag
När vi hade upprepat proceduren några gånger och låg i sängen och pustade ut, såg varann i ögonen och jag smekte hans lilla kind och så säger han:
Guinness is good for... who?
Att allting går att sälja med mördande reklam är allom bekant. Guinness är naturligtvis inget undantag.
Huruvida Guinness verkligen är bra för oss eller inte kan man ju diskutera, men med en total försäljning på 1 miljarder brittiska pund är det ingen tvekan om att Guinness is good for Diageo.
Vädjan
"Snääälla pappa. Please. Jag gör vad som helst. Till och med lyder dig i en hel vecka!"
Håhåjaja.
Dagens rätt var fel
Då vet ni.