Man önskar nästan att man själv skulle kunna känna likadant inför sina resor någon gång. Fast å andra sidan så känns det faktiskt spännande även för mig just denna gång. Tänk vad kul att få ha min lille gosse med mig istället för att se hotelldöden i vitögat helt på egen hand. Att få se den stora världen lite grand med hans små pigga ögon. Det är inte utan att det pirrar till en smula i denna i övrigt rätt reströtta gamla kropp. Man känner sig lite ung på nytt faktiskt.

Det bär mig sannerligen emot, men nu måste jag rikta in mig på SR P3. Huga!

Så borde det vara för oss också. Är man snäll så är man. Oavsett vilka jeans man har, om man har svårt att komma ihåg saker eller hur det ser ut i ens trädgård. 

Så går livet oförtrutet vidare, och ibland önskar vi att det skulle vara lite mer förtrutet. Vi vill att det ska hålla upp en stund mellan varven, så vi kan ha förnuftet och känslorna med oss hela tiden i livets varjehanda. Men så är det inte. Det tuffar på, och vi hinner inte med alla gånger.

Då är det bra att vi har varandra. Att vi kan slå oss ner över en kopp te och efteråt bearbeta det som skett. När stormen blåst förbi får vi samla ihop oss och tillsammans skapa någon typ av ordning i den version av verkligheten som nu gäller. Lära oss att förstå de nya villkor vi har att leva med. Och kanske kan vi finna att denna nya verklighet också är beboelig om än helt annorlunda än den gamla vanliga.

Är namnet Richard Bona bekant? Nä, jag kunde just tro det. Om man vill bli känd i de breda folklagren gäller det att komma från rätt del av världen. Det räcker inte att vara en av de bästa. Han är nämligen det Bona; en av de bästa.

Kamerun är i Sverige mest känt för sitt fotbollslag, och för att Arne Hegerfors tyckte att det såg mörkt ut på deras avbytarbänk. Vi kommer ihåg Roger Milla från VM 1990 och idag har vi ju Samuel Etóo som en av de stora stjärnorna i Barcelona.

Kanske någon även kommer ihåg Eddie Murphy i Ombytta roller när han klädde ut sig till "Nanga Eboko, exchange student from Cameroon" ..? (Nanga Eboko är f.ö i själva verket en stad i Kamerun).

Hur som helst, den kamerunier vi uppmärksammar idag är Richard Bona och han spelar inte fotboll, han spelar bas. Och som han spelar sen! En sann virtuos som förkortar långa körsträckor i min "Jazzmobile". Här nedan ses han tillsammans med en annan virtuos, Bobby McFerrin. ( Den som tycker om finstämda melodiösa stycken kan med fördel fortsätta med "Suninga" när de relaterade snuttarna dyker upp i rutan sedan)

Vill ni grotta ner er riktigt i virtuost basspelande med hög imponeringsfaktor så kan ni titta på detta:

 

 

Och slutligen; om ni vill funka till det en smula så passar det bra att digga detta stycke:

 

 

Ja, det fylls på nya arter hela tiden och framför allt många fler individer. 

Volymen på fågelsången är nästan öronbedövande. GRÅSISKAN drar fram i stora skaror och tjattrar något alldeles oerhört. Bofinken sjunger rytmiskt, snön smälter och det droppar och porlar och små suckar hörs när snön sjunker undan. Hackspetten trummar en liten virvel och mitt i alla dessa naturljud hörs mellan varven en timmerbil som dundrar fram mellan skogen och bruket. Ljudkulissen är tät och mäktig här vid skogens slut. Någon sågar upp sin ved, en annan matar sina hundar. Snart kommer den kulissen att utökas med bland annat spovarnas karakteristiska flöjtande, trastarnas gnissel, gulsparvens räkneramsor, bergfinkens astmatiska väsande och det skarpa visslandet från morkullan när hon sträcker över nejden på sommarkvällen.

Det är en sorts musik det här också. Livsglädjens ljudliga manifestation. Beviset på att det levs ute i busken.

Detsamma gäller även annonser av allvarligare sort. De som dör ifrån oss nu för tiden är inte "innerligt begråtna" som de var förr. Det är ju trist att vi inte skriver så i våra dödsannonser längre, det lät ändå fint på något vis. Nog vill då jag bli innerligt begråten när jag rycks hädan. När jag spelar harpa med änglarna och strövar runt på guldbeklädda gator och pratar gamla minnen med dem som gått före mig, hade det varit fint om man kunde säga till änglarna: "Hör så innerligt de begråter mig".  Jag tror att det hade dämpat separationsångesten lite. Saknad vill man ju känna sig trots allt.

Såg härom dagen ett inslag på kulturnyheterna i SVT. 

Man har satt upp en balett baserad på Victor Hugos gamla klassiska berättelse om den vanskapte ringaren i Notre Dame. Om dennes fosterfar Claude Frollo och om deras gemensamma kärlek till bortbytingen Esmeralda.

Man fick i inslaget naturligtvis se brottstycken ur baletten. Tjusig koreografi och teatrala masker och kostymer. Det som fångade min uppmärksamhet var dock varken koreografi eller kostymering. Jag reagerade istället omeddelbart på musiken. Den gick rätt in i synapserna trots att man bara fick höra ett kort stycke. Vad är detta, tänkte jag. Och jag borde ju instinktivt ha förstått det: Stefan Nilsson.

Dansen har sina primadonnor, musiken har sina. Och så har man en Prima Don också; Stefan Nilsson.

Och vad skulle vi då göra om vi hade alla dessa pengar? Ja vi föreställer oss stora hus och vräkiga bilar, hästar, husvagnar, bling-bling och lånväga resor. Och när vi har allt det då? Vad gör vi då? Vad värdesätter den som har alla pengar, hus och bilar man överhuvud taget kan tänka sig behöva? Jo, sannolikt tycker man i det läget att det bästa som finns är att sitta och babbla med en god vän över en kopp te. Det är trots allt det som vi alla längtar efter, egentligen. Att bara kunna slå sig ner i lugn och ro och umgås. "Man är mans gamman" står det i Hávamál. Det vill säga att det bästa för en människa är en annan människa. Det är i umgänget med andra människor som vi känner verklig glädje. Inte i umgänget med pengar. De kan vara bra till mycket, men särskilt sällskapliga är de faktiskt inte.

Om vi bara taggar ner lite och slutar jaga så kanske vi inser att det som alla människor innerst inne längtar efter finns inom räckhåll för de flesta av oss. Och det kostar knappt nåt.