Jahaja, så var man mitt i semestern. Ena halvan avklarad, den andra står nere i startblocken, redo att rusa iväg. Semestern började bra med finväder och härliga turer ute i geografin med cykel eller till fots med fiskespö i hand. Kollektivboende och många trevliga mat- och fikastunder med kompisar från förr. Och naturligtvis även kompisar från nu.
Häromdagen fick jag och min lille sjuåring tillfälle att gå ner till älven en stund för oss själva för att fiska lite. Det var gott om småabborre men ingen som var tillräckligt stor för att ta med hem till röken. Plötsligt hördes ett rejält plask och jag vände blicken uppströms för att se var det kom ifrån. Här finns det STOOOR fisk tänkte jag. Jag såg inga ringar i vattnet efter något vak men högre upp såg jag en and komma simmande. Eller var det en and ..? Nä, vänta nu ... är det inte en bäver ..? Eller en utter ..? Det är väl bara ett huvud man ser? Eller ..?
Jo då, det var bävern som kom simmande. Jag stod på huk för jag höll just på att byta drag åt min lille storfiskare när jag hörde plasket, och vi stod så stilla vi någonsin kunde för detta ögonblick ville jag inte gå miste om. Det var knappt vi tordes andas. Bävern simmade så fridfullt nedströms, dök ner under vattnet en sväng för att åter dyka upp alldeles framför oss. Ännu hade den inte upptäckt oss och simmade i sakta mak förbi två andäktiga fiskare som just var med om Ett med naturen, fast alldeles på riktigt. När bävern hade kommit en trettio-fyrtio meter nedströms från oss, var jag tvungen att vrida lite, lite på kroppen för att kunna se den. Den lilla vridningen räckte för att avslöja oss. Med ett rejält skräckslaget plums försvann vår lille vän och magin var bruten. En liten abborre fick vi med oss hem. Den blev gott pålägg på pappas tunnbrödskiva, men framför allt fick vi med oss en naturupplevelse som skall finnas kvar så länge vi lever.
I morse har jag bokat tågbiljetter till södern. Dags för Hr och Fru Bråddjup att ta några dagars semester på tu man hand. Åka nattåg, bo på vandrarhem och gå på rockkonsert med U2 som om man vore 23 igen. Och så får vi ju träffa vår numera ganska stora plutt också. Hon som är 23 alldeles på riktigt. Det ska bli kul!

Ja, så här i semestertider får man bara inse att bloggandet tillhör en annan del av året. Har precis varit på Laxfestivalen och hört min begåvade unge sjunga samt själv agerat assistent åt trollkarlen i en oförglömlig del av showen. Därtill begick svärfar 68-årsdag och alla voro mätta och belåtna när kvällen kom.
Nu är vi åter i Jukkas där vi under denna och kommande vecka har lite kombinerat rid- och busläger med alla små liven. I kväll vankas grillning och utelekar och vädret är det bästa man kan tänka sig. Ja vi njuter av livet i fulla drag och här återkommer jag kanske om en dryg vecka igen. Då ska jag berätta om alla de storfiskar jag ämnar dra upp.
Till dess får ni ha det så gott, så hörs vi senare.

Rev idag upp mattan och spånplattan runt avloppsbrunnen i duschen, och vet ni vad jag såg där? Jo under blöta spånplattor och lika blöt isolering såg jag min semester och mina pengar springa sin kos. "Adjöss" sa de, "nu ser du inte skymten av oss mer."

Hörde om Samuel Fröhler på radio igår. Han skulle provdirigera en eller annan orkester för att kunna gestgalta en eller annan dirigent på film. Trovärdighet kom jag då att tänka på.
Dagens böcker, och detta gäller såväl storslagna mastodontverk som de mest obetydliga små deckarnoveller, tycks ha ett krav på sig att alla detaljer skall kunna beläggas. Om motivet till mord i en i övrigt påhittad mordhistoria står att finna i en båtolycka på Vättern 1938 som krävde 18 människoliv, ja då SKA denna olycka ha hänt på riktigt, annars blir det inte trovärdigt. Om bokens personer går längs Snorres väg i Ytterhogdal och passerar det röda huset intill kiosken, ja då SKA det finnas ett sådant hus alldeles på riktigt.
På film däremot går det bra att låtsas att man är i Visby, men filma i Kiruna. Eller låta Samuel Fröhler vara dirigent trots att han antagligen bara övat ett litet tag. Han lär ju inte vara utbildad dirigent i alla fall. Och detta är det intressanta tycker jag; varför har vi så skilda krav på autenticitet mellan bok och film ..? Jag har inget bra svar, bara en bra fråga.
Nu behöver ni inte googla efter olyckor på Vättern 1938 eller kolla på flygfoton över Ytterhogdal. Jag hittade bara på. Jag har ingen aning om det verkligen finns ett rött hus intill kiosken, eller om det ens finns en Snorres väg i Ytterhogdal. Eller om det skedde en båtolycka på Vättern 1938. Exemplena är helt påhittade bara för att förtydliga mitt resonemang och för att sätta lite färg på min text, men jag hoppas att min trovärdighet inte skadas för det ...

Efter att ha läst godnattsaga och legat och pratat en stund om dagens händelser och om lite annat smått och gott, tyckte pappa att det nu var hög tid för de små liven att sova. Där låg jag mitt i sängen med en liten gosse på varsin arm och det var så mysigt så. Det blir ju gärna långvarigt när man har det så där gott, man vill inte riktigt sluta. Så man ligger kvar och småpratar extra länge. Men nu var det verkligen hög tid att sova, nu skulle den där mysstunden oåterkalleligen gå mot sitt slut. Det fanns inte utrymme för mer.

Har precis avslutat Joseph Conrads klassiska Afrikaskildring Heart of Darkness. Enligt all tillgänglig litteraturkritik, nästan i vart fall, så borde jag ha älskat boken. However I was a bit undecided. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka till en början. Var det stor litteratur eller bara en äventyrsbok för unga män vid 1900-talets början, en Biggles i Kongo eller så? 

Jo, han Palm ni vet. Han som sjunger så illa.