Säkerhetsåtgärd
"All glädje utan rotmos är konstlad glädje" påstod Torsten Ehrenmark där han stod med den närkingska myllan upp till knäna. Jag kanske inte skulle sträcka mig så långt, men det är onödigt att chansa, så idag blir det rotemos till midda'!
En påminnelse om vår dödlighet
Såg på Morden i Midsomer. Så gemytligt. Så brittiskt. Som gjort för en mysig stund i soffan med en kopp varmt te och angenämt sällskap. En nära-livet-upplevelse trots det morbida temat.
Slänger mig i bilen och kör ut i den mörka kvällen. Kyla. Blåljus i korsningen, intensivt arbetande ambulanspersonal och en omkullvält cykel vid vägkanten. En brutal påminnelse om livets förgänglighet och att varje nära-livet-upplevelse i en älskad människas närhet är en bonus. En nådegåva. En lycklig omständighet vars sanna värde vi skulle behöva lära oss att bättre förstå.
Färdigköpt
Efter att ha läst Mats-Eric Nilssons böcker om matfusket, har jag blivit nästan lite paranoid när jag handlar mat. Jag lusläser alla innehållsförteckningar och ratar i princip allt som innehåller mer än två E-ingredienser. Det är ju naturligtvis bara bra att man blivit medveten om hur mycket dynga vår mat egentligen innehåller, men det var onekligen lättare förr, när man var en ovetande, lallande, lycklig idiot.
Idag skulle jag inspirerad av mina nyvunna kunskaper pröva på att göra egna hamburgare istället för att köpa färdiggjorda från ICA, och det vi kan lära oss av den övningen är att Scans och övriga hamburgare ifrån frysdisken inte bara är färdiggjorda, de är även färdigköpta, åtminstone för vår del. Att göra själv är mycket bättre, och faktiskt så gillade barnen de hemmagjorda lika bra också även om de inte innehöll ett uns av vare sig emulgeringsmedel, konserveringsmedel, stabiliseringsmedel, E621, antioxidationsmedel, färg- eller aromämnen.
Från och med idag kommer jag alltså att göra våra hamburgare själv, och jag använder bara köttfärs, en lök samt salt och peppar. Svårare än så är det inte.
Fortbildning
Jag är drabbad av jetlag. Flög från Arlanda till Luleå och känner att hela mitt väsen är i obalans. Det går så fort, inte bara själva transporten. Allting skall ske med en orimlig hastighet när det handlar om flyg. När man landat sitter alla fullt fokuserade på fasten seatbelts-lampan. Man måste ju knäppa av sig bältet FORT och resa sig upp samtidigt som alla andra hastiga människor och trängas fastän det dröjer några minuter innan dörrarna öppnas och man kan ta sig ut.
Men det lustigaste av allt är att alla flygvärdinnor tycks tro att de måste tala fort också. Helst när de ger oss sina instruktioner på engelska. Då ska det verkligen gå undan. Den anses nog duktigast som kan prata engelska så fort att ingen hinner uppfatta vad som sägs.
På Janne Carlzons tid gick man charmkurs på SAS, nuförtiden verkar det som om de allihop skickas på snabbkurs.
Men det lustigaste av allt är att alla flygvärdinnor tycks tro att de måste tala fort också. Helst när de ger oss sina instruktioner på engelska. Då ska det verkligen gå undan. Den anses nog duktigast som kan prata engelska så fort att ingen hinner uppfatta vad som sägs.
På Janne Carlzons tid gick man charmkurs på SAS, nuförtiden verkar det som om de allihop skickas på snabbkurs.
Fågelinfluensa
Skyddar Tamiflu mot Anna Anka också månne ..?
Yrkesstolthet?
Den 19-åriga kvinnan är tydligen inte längre misstänkt för terroristbrott enligt TT:skällor. Vad bra då att gamarna på AB har kvaddat hennes möjligheter att leva ett normalt liv i Sverige.
Journalistikens lågsäte
Den elastiska pressetiken hos Aftonbladet kompletteras idag med en moralisk elasticitet som är nästan skrattretande. Man slår sig för bröstet och utropar att man stoppat SD:s valannonser. "Känslorna man vädjar till är allt annat än harmlösa".
Här förkastar AB plötsligt sin egen paradgren; att vädja till människornas allra sämsta sidor. Vanvettspubliceringen igår av den terroristmisstänkta unga kvinnan fick verkligen fart på stöveltramparna hemma i kommentatorsbåsen, och man undrar ju om det inte var precis de känslorna som artikeln vädjade till.
Tyvärr kan man bara konstatera att AB och deras norska kusin VG mer och mer liknar nordens The Sun. (The Midnight Sun?) Vi väntar nu bara på lättlädda flickor på sidan 3 och sedan är tabloidiseringsprocessen helt fullbordad.
Stoppa pressen
En ung människa (och hennes mor) hängs ut i dagens Aftonbladet med namn och bild. Anledningen är att hon är misstänkt för terroristbrott. Misstänkt alltså, inte dömd.
Mammans förment promiskuösa livsstil ("Under åren i Sverige fick hon fyra barn och hon skilde och gifte sig några gånger") lyfts fram som en av anledningarna till varför den unga kvinnan blivit så galen som hon tycks vara.
Allvarligt talat AB, nu får ni väl ta och ge er. Har ni ingen skam i kroppen längre?
Jag säger inget om skuldfrågan. Hon kan mycket väl vara skyldig, men låt åtminstone en domstol avgöra det först.
Var god skölj
Började dagen med att ta sjuåringen till tandläkaren. Han har fått sina sexårständer lite sent, men denna gång hade i alla fall tre av fyra kommit fram. Sexårständerna sitter långt bak i munnen och är gropiga på tuggytan. Om jag säger att det är de tänder vi äldre har amalgam i, så vet ni vilka jag menar.
Nu för tiden fyller man igen dessa ojämnheter med någon typ av fyllnadsmassa så tuggytan blir jämn och således lätt att hålla ren. Förebygande tandvård.
När tandläkaren var klar med sitt arbete sa hon: "Nu är det bara en sak kvar, det som de flesta tycker är det viktigaste - att välja sak"
"Nä, det viktigaste är att mina tänder är rena" svarade min välartade son. Lite Karl-Bertil Jonsson-varning på honom tror jag.
Krävande journalistik
Så, Mikael Persbrandt hade en kompis när han var liten, och var i sin ungdom i USA och bodde hos en kvinna som med nöd och näppe kommer ihåg honom. Spännande? Knappast.
Ingvar Oldsberg är visserligen duktig på att leda lättare underhållningsprogram, men kan det inte få bli seriöst någon gång? Det vore så skönt att åtminstone ibland få bli berörd på allvar. Som när Lasse Holmqvist hade Aina Cederlund som gäst. Sådana möten kommer man ihåg.
Men det kräver lite hederlig journalistik, en programledare med förmågan att ta samtalet ner en bit under ytan. Jag tror att det var just det som gjorde programmet så populärt en gång, att Lasse Holmqvist var så följsam. Det var också den begåvningen hos programledaren som gjorde Michael Parkinsons shower så sevärda. Den förmågan saknar Oldsberg, eller åtminstone begagnar han sig inte av den, och därför saknas nerven. Det berör aldrig, men det är just berörda vi vill bli och det blir man bara om man kommer in under ytan. Ska det bli riktigt bra får nog Fredrik Skavlan ta över. Han har också det som krävs.
Trumstocksinflammation
Det är färdigspelat nu. Phil Collins kan inte längre spela trummor på grund av en förslitningsskada. Tur att han åtminstone har sin fantastiska röst i behåll. Men nog är det bra synd på en sådan trummis ...
Låt mig som vanligt illustrera mina påståenden med rörliga bilder. Till att börja med kan vi titta och lyssna på en trumduell som inte går av för så kallade hackor.
En rejäl hacka tjänade herrarna i Genesis genom åren. Inte minst tack vare det självbetitlade albumet från 1983. Självbetitlat kallas det album som heter likadant som artisten. I detta exempel hette alltså både artisten och albumet Genesis. Album var en typ av CD-skivor som fanns förr i tiden. Förr i tiden kallas också ibland för Stenåldern. På Stenåldern kallade man sina CD-skivor för stenkakor.
Hur som helst, den skivan som kom 1983 innehöll många fina melodier. Inte minst denna som återigen visar att Hr. Collins var en mycket god batterist. Batterist kallas den trummis som spelar på trummor av märket Duracell.
På samma skiva återfanns även mitt sista exempel som får belysa hans vokala förmåga. Den vokala förmågan är direkt kopplad till sångarens röst. Den 20:e dennes är det Kyrkoval. Om man har begåvats med en röst, är det vid Kyrkovalet man ska avge den.
Låt mig som vanligt illustrera mina påståenden med rörliga bilder. Till att börja med kan vi titta och lyssna på en trumduell som inte går av för så kallade hackor.
En rejäl hacka tjänade herrarna i Genesis genom åren. Inte minst tack vare det självbetitlade albumet från 1983. Självbetitlat kallas det album som heter likadant som artisten. I detta exempel hette alltså både artisten och albumet Genesis. Album var en typ av CD-skivor som fanns förr i tiden. Förr i tiden kallas också ibland för Stenåldern. På Stenåldern kallade man sina CD-skivor för stenkakor.
Hur som helst, den skivan som kom 1983 innehöll många fina melodier. Inte minst denna som återigen visar att Hr. Collins var en mycket god batterist. Batterist kallas den trummis som spelar på trummor av märket Duracell.
På samma skiva återfanns även mitt sista exempel som får belysa hans vokala förmåga. Den vokala förmågan är direkt kopplad till sångarens röst. Den 20:e dennes är det Kyrkoval. Om man har begåvats med en röst, är det vid Kyrkovalet man ska avge den.
Tacksägelse
Två små hungergnuttar uppskattade matensatte sig vid bordet och tömde faten
med en Lantmäterianställd far
tacksägelsens riktning var klar
"För vår mat vi tackar dig, o Svenska staten!"
Snarkofag
Det var mindre snarkande från Inges planhalva i natt. Nu känner man ju sig nästan utvilad ...
Oh, what a night!
Efter en het och omvälvande natt med Inge är jag fortfarande alldeles knäsvag och omtumlad. Inge är som en oförtröttlig hingst om nätterna. Han drar timmerstockar. HELA tiden.
Efter tre nätter i en liten etta med Inge kommer jag nu helt osökt att tänka på nedanstående sång. Meditera gärna en stund över textraden "Those memories of you still haunt me. Every night when I lay down." och vilken relevans den kan ha för mitt förhållande till hingsten från Kalix urskogar.
Min desperation har nu gått så långt att jag t.o.m hellre hade tillbringat en enda natt med dessa tre damer än ytterligare två med Inge.
Urkundsförfalskning
Uppsnappat på fikarasten: "Koranen är samma sak som Bibeln, fast på muslimska."
Dagens rätt
På jobbet är vi några kollegor som brukar titta på film medan vi äter lunch. Det är ganska bra faktiskt, man kopplar verkligen bort jobbet på så vis. En halvtimme om dagen brukar det bli, så varje film räcker tre-fyra luncher.
I dag stod första halvtimmen av "Låt den rätte komma in" på menyn. En ganska så blodig vampyrhistoria. Att förtära mat ackompanjerad av blodiga filmbilder kändes rätt fel, men ingen åt i alla fall blodpalt, vilket i sammanhanget hade varit helt fel rätt ...
Playin' his thang
Hello music lovers!
Under 60-talets sista hälft skapade Steve Cropper tillsammans med polarna Eddie Floyd, Otis Redding och Wilson Picket några av dåtidens stora hitlåtar.
Ja som ni ser blev han ju filmstjärna också den gode mannen. I tidernas roligaste musikfilm dessutom; Blues Brothers. Bröderna Blues hade fått ett uppdrag av Gud; de skulle damma av sitt gamla band igen för att spela ihop pengar till ett barnhem. Efter en något besvärlig övertalningskampanj lyckas de till sist få ihop hela gänget igen för en galaspelning. Tyvärr har inbäddningsfunktionen plockats bort för denna video så jag får länka istället. http://www.youtube.com/watch?v=HCTJeT2i9QU På bas ser vi för övrigt Donald "Duck" Dunn som även basade för Booker T. & the MG:s.
Efter att ha spelat i bakgrunden med alla de stora kanske Cropper tyckte att det var dags att ta ett kliv framåt och själv ställa sig i rampljuset. Redan titeln på soloalbumet Playin' My Thang från 1981 antyder att han kanske var lite less på att bara göra som andra ville. Här titelspåret, Playin' My Thang:
Sedan dess har han så vitt jag vet harvat på som alltid; spelat i studio och turnerat med Booker T. & the MG:s och idkat en hel del välgörenhet. I brittska Mojo Magazine utsågs han 1996 till den främste nu levande gitarristen, endast Jimi Hendrix rankades högre.
Tja, det var väl det hela gissar jag. Nu vet ni.
Som bonus hittade jag förresten denna pärla när jag letade Croppermaterial på tuben. En hyllningskonsert till Bob Dylan där Cropper står i bakgrunden när Eric Clapton mästerligt visar var det så kallade skåpet skall stå. Och minsann ser vi "Duck" Dunn på bas och självaste Booker T. Jones på klaviatur här också. Detta kan inte heller inbäddas så ni får följa länken istället. Take it Slowhand! http://www.youtube.com/watch?v=Pg8sX0E6iqM
Idag ska vi snöa in på en av de mer diskreta giganterna inom populärmusiken de senaste 5 decennierna, en man med svänget inbyggt i muskulaturen på något sätt; Steve Cropper. "Jasså han!?!" kanske ni säger lite ironiskt och rullar med ögonen för att understryka vilket pucko jag är som kommer släpandes med nån helt obskyr existens som ingen känner till. Nå, innan kvällen är över ska jag ha spelat åtminstone några låtar han skrivit som ni känner igen.
Vi börjar med en låt som antagligen spelar en större roll i rockhistorien än vad både du och jag anar; Green Onions, inspelad i nådens år 1962 av den grupp som Cropper nu spelat med i snart 50 år: Booker T. & the MG:s
Under 60-talets sista hälft skapade Steve Cropper tillsammans med polarna Eddie Floyd, Otis Redding och Wilson Picket några av dåtidens stora hitlåtar.
I tur och ordning: Eddie Floyd - Knock on Wood, Otis Redding - Sitting on the Dock of the Bay samt Wilson Picket - In the Midnight Hour.
Can you dig it?!?
Ja som ni ser blev han ju filmstjärna också den gode mannen. I tidernas roligaste musikfilm dessutom; Blues Brothers. Bröderna Blues hade fått ett uppdrag av Gud; de skulle damma av sitt gamla band igen för att spela ihop pengar till ett barnhem. Efter en något besvärlig övertalningskampanj lyckas de till sist få ihop hela gänget igen för en galaspelning. Tyvärr har inbäddningsfunktionen plockats bort för denna video så jag får länka istället. http://www.youtube.com/watch?v=HCTJeT2i9QU På bas ser vi för övrigt Donald "Duck" Dunn som även basade för Booker T. & the MG:s.
Efter att ha spelat i bakgrunden med alla de stora kanske Cropper tyckte att det var dags att ta ett kliv framåt och själv ställa sig i rampljuset. Redan titeln på soloalbumet Playin' My Thang från 1981 antyder att han kanske var lite less på att bara göra som andra ville. Här titelspåret, Playin' My Thang:
Sedan dess har han så vitt jag vet harvat på som alltid; spelat i studio och turnerat med Booker T. & the MG:s och idkat en hel del välgörenhet. I brittska Mojo Magazine utsågs han 1996 till den främste nu levande gitarristen, endast Jimi Hendrix rankades högre.
Tja, det var väl det hela gissar jag. Nu vet ni.
Som bonus hittade jag förresten denna pärla när jag letade Croppermaterial på tuben. En hyllningskonsert till Bob Dylan där Cropper står i bakgrunden när Eric Clapton mästerligt visar var det så kallade skåpet skall stå. Och minsann ser vi "Duck" Dunn på bas och självaste Booker T. Jones på klaviatur här också. Detta kan inte heller inbäddas så ni får följa länken istället. Take it Slowhand! http://www.youtube.com/watch?v=Pg8sX0E6iqM
