Jag skrev tidigare om nutidsmänniskans desperata behov av förändring. Nu har jag precis börjat läsa Stefan Edmans bok Förundran och denne kloke man sätter precis ord på det jag just nu känner så starkt: vi måste stanna upp, se det stora i det lilla, bli mer förundringsbenägna istället för förändringsbenägna.

Var på Bilprovningen och besiktigade min bil. Utan anmärkningar för övrigt. Var på stan en sväng och passade på att hälsa på gänget på NSD:s Kirunaredaktion som höll öppet hus.

Levande landsbygd? Knappast. Har man en gång fått in minus i systemet så genererar det i sin tur bara mer minus och till sist finns inget kvar. Byns gamla affär står och förfaller och skolan har lagt ner, men än kämpar de tappra gallerna emot centraliseringsgalenskapen så gott det går.

Vi har blivit som besatta av omorganisation och förändring i det här landet. Vid minsta tecken på lågkonjunktur, formsvacka, lågsäsong eller annan motgång så ska det omorganiseras. In med en ny ledning som naturligtvis genast måste sätta sin egen prägel på verksamheten. Ni kanske kommer ihåg Uppblåsta Egon? Det går ju gubevars inte att trampa i gamla fotspår. Hur hade det sett ut för någon i den ställningen?

Man hittar alltså på något nytt, och så snart de som ska utföra arbetet har lärt sig allt detta nya, så är det dags för en ny omorganisation eftersom det har gått så dåligt sedan den förra infördes.

Det är kostsamt med omorganisationer. Både i kronor och ören räknat, och inte minst kostar det ork, energi och arbetsglädje. Nya logotyper ska fram och vi ska lära oss hur den nya organisationen är tänkt att fungera.
Startsträckan är lång. De nya beslutsvägarna är otrampade och det är helt ofrånkomligt att den nya organisationen är ineffektiv under en ganska lång tid framåt. Ting tar tid.

Och vi är likadana på hemmaplan. När det är ommålat, ommöblerat och vi har bytt bil, bytt blöjor, bytt garderob och har nytt kök och ny frisyr och det ändå inte blir bättre, ja då återstår bara skilsmässa. Tror vi. Som om det skulle bli bättre av att starta om hela karusellen från början igen.

Förändringens vindar blåser hela tiden, men vi måste få lä någon gång för att vi inte helt ska blåsa sönder, vilket vi ju faktiskt håller på att göra. Vi är så stressade och uppe i varv hela tiden att vi inte längre kan sova ordentligt. Vi har inte tid att laga mat och knappt att äta heller.Tänk, vi har inte en gång ro att titta på ett helt TV-program ens nu för tiden, utan vi zappar oavbrutet mellan kanalerna i en ständig jakt efter grönare gräs.

Nä, vi behöver stabilitet, trygghet och arbetsro. Vi behöver få fokusera på innehållet i arbetet, äktenskapet, hockeyligan, partiarbetet och i skolan istället för på organisationen och vad den nye ledaren heter. Vi lägger ner så mycket energi på att lära oss ständigt nya förutsättningar så vi tappar fokus på själva kärnan. Inte konstigt att skolan går dåligt. Att företag går dåligt. Att vi mår dåligt. Vår tillvaro är helt enkelt för svajig.

Zappa inte förbi Kunskapskanalens program om hur fiskeindustrin skövlar våra hav nästa gång du tittar på TV. Eller vad det råkar vara på TV just då. Ta dig tid att ta del av ett helt TV-program för en gångs skull. Du kommer att finna att det ger dig betydligt mer än att se brottstycken ur tjugotvå olika program samtidigt flimra förbi i en rasande fart.

Och låt oss för Guds skull säga ifrån nästa gång någon börjar yra om ännu en omorganisation. Nu får det räcka!

Varför alltid fokusera på förändringsprocessen? När ska man tillåtas fokusera på stabiliseringsprocessen då? När ska vi börja tillåta folk att växa in i sina roller istället för att byta ut dem så snart det tar emot?

Det är inte bara socialdemokratin som är illa ute. Vi är illa ute allihop som lever i en så instabil och otålig tid. På vilket visar man ansvar för att man avgår? Att ta ansvar innebär väl snarare att man stannar kvar och kämpar vidare?

Så tycker jag, men vad vet väl en halvgammal gubbe? Man borde kanske bytas ut.

Härligt för en musiknörd med en underbar bok som De legendariska åren! Boken om Metronome Records och bröderna Burman ger samtidigt stora delar av den svenska jazzens, den nya visans och proggens historia.

Sköna anekdoter om Charlie Norman och Alice Babs, bland annat om hur hon knappt kunde hålla sig för skratt när de spelade in Käre John 1954. Charlies förfärliga tårdrypare blev bara för mycket för henne.

Längre fram i kronologin dyker Cornelis, Fred, Bernt Staf, Pugh, Marie Bergman och andra av sjuttiotalets storheter upp. Det är svårt att låta bli att gå händelserna i förväg. Det är lite som när man fick en adventskalender när man var liten. Man ville öppna alla luckor på stuberten. Här finns mycket man genast vill grotta ner sig i! De legendariska åren rekommenderas varmt för alla som har minsta intresse för svensk populärmusik.

Vi kan väl ta och lyssna till Käre John - sången som för övrigt var den allra första i Sverige som belönades med en guldskiva; över 100 000 sålda exemplar:

Ordningen är återställd. Balansen i tillvaron har kommit tillbaka. Jag såg två norska filmer under Arctic Light Filmfestivals sista kväll; En ganska snäll man med Stellan Skarsgård i huvudrollen samt kritikerrosade Upperdog. 

Vi lyckades vinna var sin biljett till Filmfestivalen, jag och min vän kollegan. Fritidsföreningen hade utlottning. Ibland har man tur!

En kopp te, en tebok och Santana. Behövs det mer?

Njuter av en kopp Ugandisk te som hustrun hade med sig därifrån i våras, och låter mig inspireras av Roland Erikssons "En handbok - Te" Jag gillar att få lite bakgrundsfakta och inspiration av vackra bilder även om jag inte är den mest nördige kännaren som sysslar med provsmakning och mäter vattentemperaturen med termometer innan jag brygger mitt te.

Njuter samtidigt hjärta och smärta när det är som allra bäst. Det blir inte innerligare och mer bitterljuvt än detta. Är det så här vacker med ett krossat hjärta, så blir man ju nästan lite sugen.

Nej, jag vet. Vi har alla varit där. Det är ingen lek. Men du milde vad han är bra Santana!

Är det någon här som minns Sven Gren, med sitt extra ben? Well, of course you do. Åtminstone om du är lite till åren kommen. Som en annan.


Ja, då vet ni även detta.