Vi har kommit varandra så nära på sistone jag och hustrun. Det känns fint att ha en människa som man verkligen kan prata om allt med; livet, döden, rädslor, glädjeämnen och egna tillkortakommanden. Man behöver inte gå omkring och bära sina bördor helt på egen hand utan kan ta stöd hos varandra och man vågar visa sig så bristfällig som vi människor kan vara mellan varven.

I morse till exempel. Jag gick och funderade på ett förfärligt misstag jag begått i lördags. Ett misstag som skulle kunna ta knäcken på den mest förhärdade om man inte haft någon att dela skammen med. Jag var förkrossad.
"Det är en sak jag måste berätta för dig" sa jag skamset till hustrun.
"Berätta för mig vad det är som tynger dig" sa hon, ovetandes om vidden av mitt elände.

Med sänkt huvud och svansen mellan benen och efter stor vånda tordes jag till sist lätta mitt hjärta. Det känns som sagt fint att vi kommit varandra så nära att jag verkligen törs berätta ALLT för henne.

"När jag löste Melodikrysset i lördags..."
"Jaa..."
"Då... då skrev jag 'Ronnedal' istället för 'Rongedal'. Och SKICKADE in mitt svar!"
"Åh din stackare!" sa hon. "Jag förstår verkligen att det känns jobbigt. Ett så gravt misstag har väl knappast begåtts tidigare. Aldrig har jag hört talas om lidanden så svåra som dina!"

Jag är så tacksam för att jag har en så förstående hustru.

Läste ut Orhan Pamuks Snö i går kväll. Lätt klaustrofobisk stämning i insnöad stad i Turkiet. Bra början men tappar lite fart i mitten. Mot slutet sugs man med igen. Vacker, lite sorglig med politiska och religiösa teman. En stark fyra. Vore det inte för den lilla svackan skulle den ha fått en femma.
Vi får som sagt komma ihåg att man i Lappmarken vid den här tiden inte var riktigt van vid narkotiska preparat. Inuiter och samer må ha ett antal ord som betecknar snö. Men för den generation som våra föräldrar tillhör fanns det bara en enda innebörd av ordet "snö" och det var just snö och inget annat.

Morbror Olle var en glad prick. Dessvärre lite väl glad i spriten också så han blev inte särskilt gammal. Olle gillade Tom Jones också. När Tjuren från Wales var på TV så satt Olle och pratade med honom; "Allright! Talking okey." Hans anglosaxiska ordförråd var något begränsat men han fick svar från TV:n och Tom sjöng en sång för Olle. De verkade trivas tillsammans.

Tom Jones föddes 1940 och slog igenom stort 1965 med It's not unusual. Sedan följde en räcka hits under 6-7 års tid. Stora delar av den kvinnliga befolkningen satt och dreglade framför TV:n och gubbarna deras muttrade lite surt för att de inte längre hade hustruns odelade uppmärksamhet.

Ingenstans går det så underligt till som i världen, och världsmedborgarna är minsann inte så lätta att förstå sig på alla gånger. Särskilt inte när de agerar tillsammans i grupp, och allra helst på nätet, då uppstår dynamiker som är fullständigt obegripliga. Åtminstone ur ett undervattensperspektiv.

Jag har ofta uppfattat Marcus Birro som lite gnällig och självcentrerad. Det är nog så han presenteras. Lite osäker och lättstött. Men om man läser vad han skriver och hör honom i Karlavagnen på P4 exempelvis, så ska man finna att han åtminstone har hjärtat med sig i det han gör. Hela tiden. Oavsett om det handlar om fotboll eller mer djuplodande ämnen. Lättsam ibland men framför allt finns det ett allvar hos honom som känns uppfriskande i detta lallande tidevarv. Läs här hans krönika i Expressen om vikten av helighet till exempel. Mycket bra.

Marcus Birro hånas och mobbas av nätpöbeln.

Alex Schulman uppfattar jag lite förenklat som ett drygt, lallande pucko. En mobbare som försöker dölja sin egen osäkerhet genom att trycka ner andra och som egentligen inte har någon större koll på något. Hittills har jag inte sett något som gett mig anledning att revidera den bilden.
I Aftonbladet skrev han på Alla hjärtans dag ett tragiskt dåligt blogginlägg, till och med med hans mått mätt. Han har helt sonika kopierat en Facebook-konversation mellan Agneta Sjödin och hennes pojkvän och kommenterat deras ömsesidiga kärleksförklaringar i hånfulla ordalag. Fräsch kille va? Han tar sig alltså rätten att offentliggöra andra människors privata konversation som visserligen kunde ses på FB, men av ett begränsat antal användare, och lägga ut den för allmän beskådan på den blogg som tidningen sannolikt betalar honom för att skriva. Hur törs någon vara FB-kompis med honom i fortsättningen?

Alex Schulman applåderas av nätpöbeln. De tycker att det är Agneta Sjödin som är den löjliga här. OK, det kanske är lite exhibitionistiskt att hålla på så där, men valet är trots allt deras. Framförallt är väl kanske inte gränslöse Alex rätt person att håna uppmärksamhetssökande individer. Om man säger.

Tänk att den mannen hade en morfar som var sant intelligent och witty. Svårt att tro. Sven Stolpe roterar sannolikt som en utombordare där i sin grav när han ser vilken nervöst osäker mobbare hans egen dotter närt vid sin barm.

I Bråddjups serie Dokumentära visor framförda på svenska och norska, har turen nu kommit till Mysteriet deg med Bjørn Eidsvåg & Lisa Nilsson. Osökt kommer jag att tänka på en hustru i min bekantskapskrets som är vacker både invärtes och utvärtes, har ett ovanligt välgjort och välfungerande huvud samt ett hjärta av renaste guld.



Då vet ni det.

(Jag känner att jag är ute på lite hal is här. Tänk om coole Alex Schulman i ännu ett anfall av desperat uppmärksamhetsiver ger sig till att även håna denna offentliga kärleksförklaring. Huga!)

Bråddjups popredaktion har just tillkännagett vilken låt som blir årets svenska popplåga. Vi lyssnar väl på den då och tillägnar den samtidigt Alma som av en enhällig jury utsetts till Årets kvinna för 26:e året i följd. Grattis till er bägge!

Han kan inte ha mått särskilt bra och ändå spelade och sjöng han så innerligt vackert här, ett knappt år innan han föll ut (hoppade?) mot döden genom ett hotellfönster i Amsterdam. Dagen till ära lyssnar vi till en av Chet Bakers fina versioner av My Funny Valentine. Puss på er!

Så var det dags för nästa stjärna att vandra vidare. Gary Moore dog natten mot söndagen på ett hotell i Spanien och blev bara 58 år gammal.

I dag drar årets upplaga av Melodifestivalcirkusen igång. Den första deltävlingen hålls i Luleå och många har väntat länge på detta. Minst lika många bävar.

Hur som helst så har Bråddjups schlagerredaktion valt ut en gammal evergreen som kan passa som uppladdning inför kvällens övningar. Socialrealism, knivskarp samhällskritik och musikalisk briljans i skön förening. Kommer aldrig att kännas out of date:  



Som kuriosa i sammanhanget kan nämnas att Kishore Kumar förlorade pekfingret på höger hand när han skulle fånga en fisk med händerna när han var en liten gosse. När fingret hittades var det för sent att sy fast det på Kumars hand, men hans ömma moder tog hand om fingret som idag förvaras på kulturavdelningen på Indian Museum i Kolkata (Calcutta).

Då vet ni det.

Tidigt i min och hustruns gemensamma vandring här i livet såg vi filmen Ronja Rövardotter med lillgossen, som för övrigt fyller trettio i år. Efter filmen beställde han en lillasyster. Han ville ha en Ronja och precis det fick han också, en vild liten syster.

I filmen spelar Lena Nyman Ronjas mamma Lovis, och i en scen sjunger hon vaggvisan Vargsången för Ronja. Denna sång har vi allt sedan dess sjungit som godnattvisa för våra barn. Den har funnits med oss hela livet känns det som.

I natt avled Lena Nyman efter en tids sjukdom. Vi minns henne med just Vargsången. Du fattas oss Lovis!

I dag gratulerar Bråddjups operaredaktion Jussi Björling som skulle ha fyllt 100 år i dag om han hade levat. En av de riktigt stora tenorerna, av många ansedd som den främste av dem alla.

Vid en guidad rundresa i New York för ett antal år sedan, berättade vår guide om Birgitta Nilsson när vi stannade till vid Mertropolitan, Björlings hemmaarena från 1938 fram till hans död 1960.
La Nilsson och Luciano Pavarotti var bägge sprängfyllda av sina stora egon och det blev naturligtvis en del frontalkrockar. Vid ett tillfälle sopade hon till honom rejält med orden: "Och vem tror du att du är egentligen? Jussi Björling, eller..?" 
Den anekdoten belyser inte bara Nilssons slagfärdighet utan även vilken status Björling faktisk hade, och fortfarande har, i operakretsar.

Vi firar dagens hundraåring med en liten filmsnutt som exemplifierar Borlängesonens storhet. Che gelida manina från Giaccomo Puccinins opera La Bohème i en filmupptagning från 1956. Här ser vi en 45-årig Björling uppträda tillsammans med Renata Tebaldi. Jussis internationella karriär hade här pågått i tjugo år redan och det var fyra år kvar innan han blott 49 år gammal dog i sviterna efter en hjärtattack.

Tandläkarbesök med rotbehandling på schemat. Bedövningsspruta, inga högljudda borrar och en skön stol. Det enda som hördes i rummet var Bråddjupa snarkningar.

"Ja du låg ju inte och spände dig i alla fall" konstaterar tandläkare Öhberg.

Och det är väl det man gör för det mesta hos tandläkaren. Spänner sig. Det är väl inte många som har tandläkarbesök som favoritsyssla. Det är ju förknippat med smärta och elände för de flesta av oss.

Tur i alla fall att det står Folktandvården på dörren. Det låter lite tryggare än till exempel "Borr och tång" som jag sett att ett tandläkarhus i Gävle heter. Ger lite obehagliga associationer om man säger så. Verkar inte vara det smartaste namnet på ett tandläkeri. Man får förmoda att de är bättre på att laga tänder än på PR.

När man ligger där som en knipholk och får garnityret justerat är det lätt att komma att tänka på denna klassiska tandläkare fra Helvetet:



Jag är glad att Tandläkare Öhberg har en mer ödmjuk inställning till sin nästa. Det hade nog varit svårt att somna i Wesenlunds stol kan jag tänka, men det var inga problem hos Öhbergskan. Det tackar vi särskilt för!