Ni har kanske sett Barncancerfondens reklamfilm där tre små barn sitter i var sin stol med en fjärde, tom stol bredvid. På den stolen skulle pojkarnas dagiskompis Ellinor ha suttit. Hon blev bara 4 år.
I kväll åker mamma och minstingen till byns kyrka där de har minnesstund. Storebror är ännu för krasslig, så jag och han får stanna hemma och minnas istället.
Låt oss alla även komma ihåg att skicka in bidrag till Barncancerfonden. Vi behöver färre tomma stolar i vår värld.

Minns ni Konstapel Koppar, Bonden Kornström och Postmästare Frank? Nä jag tänkte väl det. Huvudpersonen Bod då? 1)Vad hette tanten på svenska?

21.03 Slår ihop gonattboken och släcker lampan. Dags för gossarna att sova.

Förr i världen hade vi mycket kortare sportlov än vad man har idag, men vi hade många. Vi kunde nämligen få sportlov mitt under pågående skoldag för att sedan ha lov i en kvart eller så medan brantens giganter gjorde upp om FIS-poäng och world-cupsegrar. Ingemar Stenmark var kungen och hela landet stannade verkligen upp när han och övriga slalomhjältar åkte. Det var en märklig tid. Vi fick se alla åken på TV trots att vi hade lektion. På affärerna stannade kommersen upp för några ögonblick medan kunder och affärsinnehavare bet varandras naglar i pur nervositet. Alla tittade, till och med regeringen avbröt sina överläggningar för att se på TV.

Man besjöng också dessa hjältar:

De e bar' å åk med is i magen å med tungan rätt i mun
Varje decimeter är en hundradels sekund
De e bar' å åk å inget annat, ingen mening me å prat
Ingemar är tyst å kör å det ger resultat
Men Gros, Gustavo Thöni, Kaiser Franz och Hinterseer
De tror jag ber en bön ibland när ingen annan ser
Ack, måtte inte Stenmark ta sig ner
Ja det kanske inte var Svenska akademien som skrev texten, men det visar i alla fall att dessa herrar var allom bekanta och på det hela taget populära i de breda folklagren.

Året är 1976. På bilden ovan till höger ser vi Hansi Hinterseer. En sund och hälsosam idrottsutövare vars framtida öde ännu är dolt för både honom, hans motståndare och även för oss åskådare. Där vi sitter i klassrummen och knappt vågar andas kan ingen av oss ens i vår vildaste fantasi ana vad denne man i en avlägsen framtid ska komma att utsätta TV-tittarna för. Och ärligt talat go vänner så gissar jag att ni än i denna dag är lyckligt ovetande om detta. Dessvärre avser jag härmed att upplysa eder.

Jag och hustrun var utan barn för ett par dagar och tillbringade en liten kärlekshelg på hotell i Övertorneå. Vi gör så ibland att vi åker ut i geografin och tar in på hotell, äter lite gott och promenerar runt och bekantar oss med den ort vi för tillfället hamnat i. Bland annat. Man kan ju också bada bastu, och det var just det vi hade gjort när vi satt och kryssade oss igenom hotellets TV-utbud. Möjligen var det den efterbastuala dåsigheten som gjorde att vi fastnade på en tysk kanal. Det kan också ha varit det helt absurda innehållet. Oavsett vilket så öppnades en helt ny värld för oss där och då.

Föreställ er en blandning mellan Ett med naturen, Allsång på Skansen och Sound of music så har ni det förvirrade konceptet någorlunda klart för er. En Allsång på alptoppen med Hansi Hinterseer som en joddlande och smörsjungande variant av Lasse Berghagen med Edelweiss-leende, solsken i blick och en Berner sennenhund springandes vid sin sida.
En lika leende familj, komplett med åldringar, småbarn och alltihop, sitter utanför sin tyrolerstuga i det vackra vädret och pysslar med fina naturmaterial, kanske gör de hattdekorationer av Rosmarin medan bildsköne Hansi samtalar med dem om naturens skönhet och tidens gång. Om hur man måste se med sitt hjärta och hur han älskar bergen. Sedan brister han ut i sång och besjunger Livet. Hur vackert det är.

Efter att i softade bilder ha mimat sig ner för en alpstig kommer han fram till en skogsglänta där det monterats upp lyktor och fångstnät mellan träden. Det visar sig att man med lyktorna lockar dit fjärilar som sedan fastnar i näten så att vi kan få studera dem i närbild medan Hansi och en fjärilsforskare upplyser oss om att det finns tvåhundratusen fjärilsarter varav fyratusen finns i Tyskland och att just denna art som vi nu tittar på lever i ett par-tre veckor. Efter detta naturvetenskapliga inslag, då Hansis leende för övrigt ser helt äkta ut under ett par hisnande sekunder, är det sedan dags för honom att åter rätta till anletsdragen och mima till ytterligare ett pekoral, innan det är dags för en käck orkester med trumpeter, tubor, Lederhosen och Tyrolerhattar.

För att avrunda kan jag konstatera att formatet känns helt främmande för en icke-tysk, och att det var mer spännande att se Hansi Hinterseer på TV för trettio år sedan. Det är svårt att i ord återge hur oerhört besynnerligt detta program var. Kan inte beskrivas. Måste ses! Nedanstående klipp ger visserligen inte full rättvisa åt detta Tyroler-fnatt, men det är tillräckligt för att ni ska förstå ungefär hur Hansi Hinterseer ser ut i alpsluttningarna så här trettio år senare. Enjoy! ... eller nåt ...

Jag kom häromdagen att minnas dessa hårdrockande farbröder från förr i tiden. Undrar just om vi är släkt?

Ju äldre jag blir desto blödigare tycks jag också bli. Jag får till exempel allt svårare för detta med Catch & Release-fiske. Ni vet det som blivit så populärt på sistone, att man släpper tillbaka den fisk man fått på kroken och kämpat med en liten stund för att få i land. Det borde vara spöstraff på sådant. Man skulle beslagta deras fiskespön så de inte kunde fiska mer.

Idag har vi fått skrämselrapporter som låter meddela att det är farligt att sova i samma säng som sina spädbarn. Drygt 50 % av alla fall av plötslig spädbarnsdöd inträffar nämligen där barnet har sovit i samma säng som sina föräldrar.

Det är lite som att sätta en som bara gillar korv att recensera Sjötunga Walevska på en fiskrestaurang med stjärnor i Guide Michelin. Det går inte att förstå sig på hur deras chefer resonerar. Vill kvällstidningarna att deras nöjesreportrar ska framstå som puckon?
Wayne och Garth jobbar på var sin svensk kvällstidning, och de gillar korv. De kan särskilja 148 olika korvar, och kan i märgfulla ordalag berätta exakt vad de tycker om energin och fläskigheten i varenda en av dem.
Nu är det dock så att våra vänner Wayne och Garth inte recenserar mat på riktigt, utan musik. De tycker om band som står på scen och köttar i ett par timmar. De vill få i sig lite energi. Blir det mer avancerat än The Hives så blir det ogripbart för dem. Då förstår de inte, blir uttråkade och börjar blogga om fotboll istället för att lyssna.
När det gäller Fleetwood Macs konsert i Stockholm var Waynes och Garths största invändningar att Lindsey Buckingham har för mycket känsla och att han tycker att det är alldeles för kul att spela gitarr samt att Mick Fleetwood gjorde ett galet trumsolo som sprudlade av för mycket spelglädje, humor och självdistans. När Buckingham lirade häcken av hela gitarrbranschen så jublade Globen. När Stevie Nicks sjöng Dreams och Gypsy var det många som grät för att det var så vackert. Men inte korvätarna på pressläktaren. Det blir för mycket nyanser för pojkarna. För mycket ocoolhet och skicklighet för dem att hantera. För lite korv.
En duktig recensent kan få mig som läsare att förstå vad jag själv skulle ge för betyg åt den film, bok, konsert eller vad det då är som recenseras, oavsett vad recensenten själv tycker. Korvätarna är inte duktiga som recensenter. Som läsare får jag ingen bild av hur det egentligen var. De skriver nog inte ens för tidningens läsare längre. De skriver för sig själva och för varandra. Försöker impa på de brudar de hoppas ska stå där vid korvkiosken nästa gång.
Att alla inte gillar samma sorts musik är väl inget konstigt. Smaken är ju som baken. Men nog vore det kul om det ur dessa recensenters pennor inte kom samma sak som det kommer ur deras bakar.

Fotnot: Wayne och Garth är fingerade namn. I själva verket heter de Anders Nunstedt och Markus Larsson.

4-åringen: "Jag skulle vilja att mitt liv var som en galax, att det aldrig tar slut!"

Jag har nästan allt Bob Dylan gett ut. Likadant med Fleetwood Mac, Madonna, U2, Bowie, Steely Dan och Abba. Jag har inspelningar med spelemän från Uppland och skivor med Barclay James Harvest, Charlie Parker, ZZ Top och Hela kyrkan sjunger. Jag har Soundtracken till Grease, West side Story och Chitty Chitty Bang-Bang. Den som så önskar kan komma till mig och lyssna till all slags musik från alla möjliga delar av vår värld; Portugisisk Fado, basisten Richard Bona från Kamerun eller indisk musik från filmen Salaam Bombay. Vill ni istället lyssna till Techno, Punk, Reggae, Gospel, Jojk, Rammstein, Pink Floyd eller Hep Stars så går det också bra. Alfvén, Bach, Chopin, Dvorak, Elgar, Franck, Gorecki och Hildegard av Bingen. Kort sagt så omger jag mig med mycket musik av alla möjliga slag och har hört en hel del musik i mina dagar.

Något av det mest bisarra jag sett var när David Letterman i direktsändning avslöjade att han blivit utpressad av en man som hotade att avslöja diverse pikanta detaljer om TV-profilens kvinnoaffärer. Letterman gjorde det som hans rådgivare antagligen upptäckt är det minst skadliga i en dylik situation; att själv blotta hela sin ohyggliga misär och därigenom vinna folkets sympatier istället för deras förakt.

Jag har ju tidigare berättat om mitt lyckade experiment med att tillverka egna hamburgare istället för att köpa färdiggjorda. Nästa steg borde väl bli att tillverka egen korv. Sannolikt går det väl bra att också stoppa sin egen korv, men jag har ännu inte kommit så långt i utvecklingen. Jag föreställer mig dock att den hanteringen är lite mer kletig. Tids nog kommer jag hur som helst att göra ett försök, enär jag i princip har bestämt mig för att det även blivit dags att stoppa köpeskorven ...