Organiskt avfall

Senaste nytt bland bratsen som festar för mammas och pappas pengar på inneställena i sommarsverige är "vaskning" och "hamburgerdumpning" Vaskningen går ut på att beställa två flaskor svindyr champagne och sedan ber man bartendern hälla ut den ena i vasken. Hamburgerdumpning innebär att man beställer 50 hamburgare, slänger 49 stycken i soptunnan och äter upp den femtionde. Detta gör de för att visa att de kan. Att de har råd.

Jag vet; kan vi inte fylla ett plan med mat och flyga ut till nåt svältområde, och sedan när alla hungriga människor kommer fram för att stilla sin hunger, så pissar vi på maten och dumpar den i gödselstacken? Bara för att visa att vi kan. Att vi har råd. För att visa hur coola vi rika västerlänningar är.

Eller är det så att man inte behöver göra en massa idiotiska saker bara för att man har råd? Man kanske inte måste vara lika hjärndöd, människoföraktande och hjärtlös som de lågt stående varelser som skitar ner våra semesterparadis med sin blotta närvaro? Kan ingen göra oss andra en tjänst och förpassa dessa kräk, detta organiska avfall till samma soptunnor som de dumpar sina hamburgare i? Eller gör proteinpulver av dem så har de fått bidra med någon nytta här i livet i alla fall.


Mitt i semestern

Semestern rullar på. Vårt lilla welsh-sto har vi skjutsat söderut för betäckning och själva passar vi på att visitera störstsonen och hans familj.

På väg hit ner till Vännäs inträffade en tragisk trafikolycka där nästan en hel familj förolyckades. Livet och döden går hand i hand, och denna bräckliga och vidunderligt vackra tillvaro tar oss med på allehanda hisnande upplevelser av olika slag. Idag har vi roat oss kungligt med besök på Lycksele djurpark och alla, både stora och små, tyckte att det var toppen. (Det var f.ö ingen i vårt sällskap som visade framfötterna hos vargarna.) Härom dagen hade vi stort tårtkalas när vi firade en sjuåring. Vi har även hunnit besöka Slöjdarnas hus i Vännäs - rekommenderas varmt!

Innan dess har vi hunnit med Sikfestival i Kukkola, flickorna har sjungit på en begravning i Luleå under det att vi föräldrar roade oss med gossarna på Leos lekland, och så har vi hunnit med en blixtvisit i Kangos där släkten plägar samlas om somrarna.

I morgon blir det dopp i Pengsjön och snart börjar det bli dags att hämta hem Chateaux. Hon har fått träffa sin kille några gånger och den brunst som borde ha kommit för några dagar sedan har uteblivit. Kanske, kanske kan det betyda nåt.

Livet går vidare...


Läst i sommar

Sommaren är som gjord för läsning. Kom så låtsas vi att inga mygg funnes, och lägger oss i hängmattan så ska jag berätta lite om de böcker jag hittills hunnit med denna sommar...

Siskeburar och guldfiskskålar : ur sällskapsdjurens kulturhistoria av Ingvar Svanberg
Spännande ämne, men tyvärr känns det som om upplägget slarvas bort till viss del. Lite korrekturfel, en del onödiga longörer och uteblivna förklaringar på vissa håll gör att betyget dras ner. Har dock en del förtjänster, till exempel en del belysande och underhållande historiska citat.
Betyg:3 (eller snarare 2,5)

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
av Jonas Jonasson
Ja han är ju påläst pojken. Och ganska underhållande. Men det blir som lite mycket av det goda. Till sist orkar inte nervimpulserna ta sig hela vägen upp till mungiporna så de tar istället den kortare vägen till axlarna och får dem att rycka istället. En trea i betyg är nästan i överkant men Allan är ju en trevlig bekantskap och en mycket gammal man så jag kan ju lika gärna avrunda uppåt.
Betyg: 3 (med sorgkant)

Guds starka arm av Åsa Larsson och Lena Andersson
Favorit i repris. En morgon hittas Kirunas främste elektricitetsinstallatör Arvid Karlsson död. Länsman Björnfot utreder förstås det hela och vi får avnjuta levande porträtt av folket i den nya staden som växer fram. Stor litteratur trots det lilla formatet. Och som alltid gråter jag på slutet.
Betyg: 5

Sommarboken
av Tove Jansson
Finstämd berättelse om sommaren och om Farmorns och Sophias lite kantiga men kärleksfulla relation. Detaljerna och stämningen gör att sidorna plötsligt börjar lukta saltvatten och tång. Jag hör måsar och gräset som prasslar under fötterna när Farmorn och Sophia utforskar livet i allmänhet och sin lilla ö i synnerhet.

Betyg: 4

Om någon dag eller så ska jag återkomma med ett litet utlåtande om boken jag nu läser; Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn. Den verkar i alla fall hittills vara lika relevant och angelägen som hans Vägar till visdom

Hälsopromotion

Varför är datorer så negativa? Varför inte lyfta fram det som är positivt i tillvaron istället? Nog hade det väl varit trevligt med "Ett rätt har uppstått" eller "Programmet har utfört en tillåten åtgärd" någon gång mellan varven. Men nej, det ska gnällas hela tiden.

Hälsopromotion kallas det i arbetsmiljösammanhang. Man stärker det som fungerar. Borde införas å det snaraste även i datorernas värld. Till exempel kan väl rättstavningskontrollen bryta sina tråkiga vanor och istället markera det som är rättstavat.

Som ett konkret bevis för hur trist attityd datorn har, så markerades just ordet "rättstavat" med en lysande röd krusig linje. Ordet "felstavat" går däremot hur bra som helst...

Rockar fett

Sist skrev jag om smörmusikern Percy Faith. En annan som rockar fett är Fatboy Slim. Fast egentligen heter han inte så utan Quentin Leo Cook, men som musiker kallade han sig Norman Cook men det var alltså innan han blev känd som Fatboy Slim men nu för tiden uppträder han som Brighton Port Authority.

Undrar just om karln är riktigt klok?

Hur som helst; nu ämnar jag spela väldigt många musikklipp så ta och koka dig en kopp te, skruva upp ljudet och må gott tillsammans med oss en liten stund. För nu kommer det att svänga något alldeles grymt.

Vi ska börja vår lilla odyssé i USA 1985 med en smärre hit med gruppen Isley/Jasper/Isley:


Året därpå, 1986, spelade en okänd brittisk grupp in sin version av Isley/Jasper/Isleys souldrypande sång. På så sätt tog The Housemartins både sig själva och låten The Caravan of Love till topplistor runt om hela världen:



The Housemartins kallade sig "det fjärde bästa bandet i Hull" men varken Red GuitarsEverything but the Girl eller The Gargoyles hade någon listetta så kanske de var lite väl ödmjuka där gossarna.
Som ni redan har gissat så var dagens huvudperson Norman Cook en av de fyra gossarna i The Housemartins. Han kom med i gruppen strax innan gruppens genombrott som ersättare för basisten Ted Key.
1988 splittrades gruppen och Norman Cook flyttade tillbaka till Brighton för att fortsätta med det han gjorde innan han värvades till staden Hull och The Housemartins; klubbmusik och egna DJ-projekt.
Det första projektet efter uppbrottet från Hull hette Beats International och lät så här:


Därefter följde några rätt framgångsrika år i konstellationer tillsammans med diverse andra musiker. En sådan var Freak Power. Här med Turn On, Tune In, Cop Out från rekordsommaren 1994: (Du kanske har hört den tidigare då låten användes i reklamsammanhang av Levi's) 


Mest känd har Cook blivit under artistnamnet Fatboy Slim och har sedan 1997 haft mängder med hitlåtar. Vi lyssnar här på Right Here, Right Now:



Gränsen mellan genialitet och galenskap är ju som bekant hårfin. Att Fatboy är lite lagomt skönt rubbad kan man ju ana redan av hans val av artistnamn, men i den officiella videon till Praise You lämnas inga tvivel längre. Här tonar han ner musiken och lyfter istället fram ett antal icke-dansare som just dansar (eller vad det då är de gör) till låten inför en skara häpna åskådare. Jag kommer osökt att tänka på min svåger och hans kompis Thomas när jag ser denna dans. (Fatboy själv dyker förresten upp i bakgrunden och tittar in i kameran vid 5:29 - 5:34)



Ha ha ha. Ja, vad ska man säga..? Vilka störtsköna lirare!
Fatboy har jobbat med många av världens stora artister, och många mindre kända också för den delen. Det är hans förmåga att piffa upp låtar, att remixa dem, och få dem att svänga fett som blivit hans signum.
Ett tidigt exempel är Brimful of Asha med Cornershop som avhandlar de Indiska popstjärnorna Asha Bhosle, Mohammad Rafi & Lata Mangeshkar. Så här lät det i originalutförande:


...och så här lät det sedan Fatboy tagit sig an låten 1997 och sett till att den hamnat på topplistorna:


Som lite kul kuriosa kan jag ju nämna att Norman Cook slog igenom som remixare med sin version av A Tribe Called Quests hitlåt I Left My Wallet in El Segundo från 1989. Ni som sett filmen The Ladykillers med Tom Hanks kanske kan roas av detta då ni törhända kan dra er till minnes att änkefru Marva Munson upprördes över modern "Hippityhop music" och dess konstiga och omoraliska texter och exemplifierar detta med att fnysa åt just denna sång.



Kanske det finns någon som sett Baz Luhrmanns film Moulin Rouge från 2001? Där bidrar Fatboy med Because We Can:



Nu för tiden uppträder Mr. Cook alltså som Brighton Port Authority och då låter det så här:


Många låtar blev det, men det får det vara värt tycker jag.
Så, nu vet ni lite mer än ni gjorde i morse.


Har du hört den förut? Jodå. Ofta.

Du har kanske inte hört Percy Faiths Song from the Moulin Rouge från 1953? Nå i så fall går ju det att råda bot på:



Och om du nu trodde att detta var första gången du hörde Percy Faith och hans orkester, så ska vi strax ta dig ur den villfarelsen också.

Percy Faith föddes den 7 april 1908 i Toronto i Ontario, och utan honom är det tveksamt om Sveriges Radio hade varit vad det är idag. Hans betydelse för ljudbilden i det svenska folkhemmet kan knappast överskattas. Under 60- och det tidiga 1970-talet var Faith den svenska melodiradion personifierad.

Som barn lärde sig Faith att spela piano och fiol, men vid 18 års ålder brännskadade han sina händer och kunde inte fortsätta spela. Istället blev han dirigent, kompositör och orkesterledare. På 30-talet dirigerade han ofta live i kanadensisk radio och hans stora bidrag till populärmusiken var det myckna användandet av stråkar och tjusiga körer. Vackert enligt mig, smörmusik skulle somliga illvilliga individer kanske kalla det.

Faiths internationellt mest kända verk, förutom Song from the Moulin Touge, är Delicado från 1952, och Theme from A Summer Place för vilken Faith vann en Grammy för "Årets inspelning" 1961.



På B-sidan till Song from the Moulin Rouge fanns Swedish Rhapsody, Faiths arrangemang av Hugo Alfvéns Midsommarvaka. Till vackra bilder från det exotiska Sverige får vi här njuta av detta ljuva arrangemang: (Det skulle förresten vara kul att få veta exakt var inom den svenska territorialgränsen de hittat sommarstugan vid 0:43)



Den 9 februari 1976 dog Percy Faith och lämnade en stor musikskatt efter sig. I Sverige är han sedan 1961 mest känd för Mucho gusto, och den HAR du hört förut. Jag lovar. Du har hört den ofta. Så ofta att du kanske automatiskt sträcker dig efter avstängningsknappen för att slippa höra den igen. Själv höjer jag ljudet och börjar dregla som en Pavlovsk hund, suktande efter gobitar.



Då vet du det.

 

Monikas pojk

Nämen är det inte Monikas pojk som sitter där, högst upp till höger?



Jo men visst var det det. Och sicken odåga till far han verkar ha. Måste vara samma slyngel som mamma Monika Lind sjöng så beundrande om 1963:


Ömhetsbetygelse

Fick denna av mina rara hustru när jag fyllde år. Inte utan att man känner sig härligt medelålders...


Upp till bevis, rättsväsendet!

Jag tror att någonting är ruttet här i rättsstaten Sverige. Hur ska man annars förklara att mördare inte kan fällas?
Lisbeth Palme såg sin makes mördare, men det räcker inte som bevis. Alla "vet" att Mats Alm har mördat sin blivande hustru, men han kan inte fällas för det saknas bevis.
Bråddjup säger: Det saknas ALLTID bevis. Några sant logiskt hållbara bevis finns nämligen inte. Vem kan till exempel bevisa att det är jag som har skrivit denna text? Ärligt talat så finns det ju ingenting som kan BEVISA att någon är skyldig till något. Det går alltid att lämna alternativa förklaringar till DNA, bilder från övervakningskameror, ögonvittnen, uppsåt etc.
"Jaså mitt DNA på den kniven? Jo, men den glömde jag på stan efter att jag skurit limpa. Någon måste ha hittat den."
"Jaså, personen på filmen från övervakningskameran såg ut som mig? Sorry, jag var inte där. Det måste vara någon som liknar mig."
Bara blåneka så går du fri. Hur ska det kunna BEVISAS att någon sett rätt? Det går inte, det är helt omöjligt. Någonstans måste man göra antaganden och bedömningar. Avväga vad som är rimligt eller inte. Men bevisa, se det går inte. Hur gärna man än vill.
Alltså kära rättsväsende; Det går inte att släppa en mördare med motiveringen att "det saknas bevis". Det kommer nämligen aldrig att finnas några "bevis" någonsin, inte i något fall. Ni måste alltid bedöma om de förklaringar och tekniska spår som erhålls är rimliga eller inte. Och därför kan ni inte vara så intellektuellt slappa att ni låter skådespelare som Hr. A slingra sig undan. Det är så fegt och ryggradslöst att låta sådana kräk gå fria. Hans förklaringar ÄR helt osannolika. Det finns ingen annan rimlig förklaring än att han själv har begått mordet.
Jag skulle nu vilja få ett bevis på att rättsväsendet inte helt har havererat. Lås in mördaren och skydda omvärlden från ytterligare vansinnesdåd från hans och hans likars sida.

Många elefanter blir det...



Ett fullt utvecklat Cumulunimbusmoln väger cirka 250 000 ton.

"Små lätta moln", va? Pyttsan!





Hata mygg. Mygg suger!


Musa i musiken

Det är inte alla människor som får sånger skrivna om sig. Mig veterligt är det till exempel ingen som har skrivit en enda låt om mig. Pattie Boyd däremot, om henne kryllar det av låtar. Och vilka låtar sedan! Saker och ting fördelas lite orättvist här i världen.

På St.Patrick's Day, den 17:e mars 1944 föddes Patricia Boyd och hon begåvades med en välkonstruerad utsida som under sextiotalet uppenbarligen föll många herrar på läppen. Hon prydde omslagen till Vogue och de andra fashionabla magasinen och gifte sig med George Harrison den 21 januari 1966.
Till hennes ära skrev George Harrison låten Something. Frank Sinatra sa en gång om denna låt att "Lennon/McCartney har skrivit den vackraste kärlekssången någonsin" men där tog alltså Old Blue Eye lite fel. Det var ju som sagt George Harrison som med denna vackra visa besjöng sin lika vackra kvinna.



En annan brittisk musiker var under många år olyckligt kär i sin kollega Harrisons hustru. Om henne skrev han en hel LP-skiva, som det hette på den tiden. Layla and Other Assorted Love Songs var namnet på skivan från 1970 med Derek & The Dominos och bakom det namnet dolde sig ingen mindre än Eric Clapton.
Den djupt förälskade Clapton föll ner på knä och bad på det nästan desperata titelspåret Layla att Boyd skulle lindra hans plågade själ. En klassisk poplåt var född:




Efter att Harrison och Boyd skilt sig i juni 1974 gifte hon sig med... Tada... Eric Clapton! Umgänget med gossarna i The Beatles fortsatte dock och på kvällen den 7 september 1976 medan Hr. Clapton väntade på att hustrun skulle göra sig i ordning inför makarna Paul och Linda McCartneys årliga Buddy Holly-fest, skrev han denna odödliga sång till henne: Wonderful Tonight.



Tre av pophistoriens vackraste och mest innerliga kärlekssånger tillägnade en och samma kvinna, Patricia "Pattie" Boyd.

Saker och ting fördelas som sagt lite orättvist här i världen.



Man med ordens flyt

Det är många som undrar hur länge det är sedan Robert Karl-Oskar Broberg föddes. Föga anar de att det idag är exakt sjuttio år sedan.
Med anledning av detta säger Bråddjup grattis och önskar Hr. Broberg ett långt och lyckligt liv.







RSS 2.0