Förr hade vi råd att ha hela vägar, läkare i varenda liten ort, skolor med lärare som hann planera sin undervisning och hjälpa sina elever och det fanns utrymme för butiker i varje liten by.

Men nu havererar vård, skolor och all annan offentlig verksamhet totalt trots att vi väl ändå måste ha mer pengar än någonsin i det här landet. Hur kan det vara så? Det är helt rubbat att vi låter detta ske.

En sång från förr kan illustrera våra makthavares matematiska brister. Det var Peps Persson som skrev låten, men jag hittade en lite rolig version av ett gammalt Kirunaband; No Chance Blues Band. Det gungade rejält i Kiruna när detta spelades in 1992. Ser vi förresten inte ett gammalt kommunalråd svänga sina lurviga vid 1:56? Jodå det verkar vara Årets Kirunabo 1999 - Den gruvlige fackpampen Soppero-Jesus eller som han kallas i dagligt tal; Lars Törnman.

Lägg gärna märke till den experimentella ljussättningen som ger en viss särprägel åt denna heta rockvideo.

I dag har det gått 25 år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Och inte har kärnkraften blivit säkrare sedan dess...

För 5 år sedan var Nordnytt på besök hos oss på Rymdhuset och gjorde reportaget nedan. Göte Rönnbäck och Åke Karlsson berättade lite om hur de första satellitbilderna som bevisade att en olycka hade skett togs fram på dåvarande Satellitbild i Kiruna.



Då för fem år sedan var tydligen inte kärnkraftsmotståndet särskilt starkt. I dag har dock opinionen svängt igen på grund av det som skett i Japan.
Vi får nu hoppas att världen tar sitt förnuft till fånga någon gång och hittar den slutgiltiga lösningen för att avveckla denna teknologi. Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima Daiichi har med skrämmande tydlighet bevisat att den inte går att lita på.

En ny TV-serie, Sapmi Sessions, hade premiär i går på SVT. I varje program träffas två artister, en svensk och en samisk, under tre dagar i en liten by i kirunafjällen i en tillfällig studio och skapar en låt tillsammans.

I det första programmet uppstod ljuv musik i mötet mellan den svenske popgossen Markus Krunegård och världens enda heltidsanställda jojkare, 66-åriga Inga Juuso från Kautokeino i norra Norge.

I kommande program kommer vi bland annat att få se samarbeten mellan den skånska technoakten Familjen och Gällivares jojkande sångfågel Sofia Jannok och mellan den samiska artisten och renskötaren Lars-Ánte Kuhmunen och den svenska rockduon Johnossi.

Detta blev resultatet av det första mötet:

Sitter här och ska lära barnen en del om skoskicket på forntiden. Jag berättar om Playboy-skorna som en annan gled omkring i när man var cool.
Döm om min förvåning när jag ser att dessa skor fortfarande säljs.

Döm om min ännu större förvåning när jag ser vad de kostar; 2300 kronor!


På gymnastiken fick vi som inte hade råd med riktiga jympadojor nöja oss med det billigaste skit som fanns. Det kallades för tennisskor och kostade väl 15 kronor på Domus sko.
Idag heter de Converse och är det hetaste heta och kostar 700 spänn paret.

Bråddjups moderedaktion hade glädjen att få ta del av modebloggaren Barock-Olgas outfit för dagen:

Missade i hastigheten att en av Kirunas stolta söner begick 60-årsdag i förrgår, den 17:e. Grattis i efterskott, Börje Salming!

Börje hade en makalös hockeykarriär som startade i Kiruna AIF 1967 och avslutades hos AIK 1993. Där emellan hann han med 2 SM-guld i
Brynäs, 16 säsonger i Toronto Maple Leafs och en säsong hos Detroit Red Wings.

Salming gjorde 1 148 matcher och 787 poäng i NHL:s grundserie och var måttlöst populär i Toronto, vilket bland annat bevisades av att den kanadensiska publiken gav honom en flera minuter lång stående ovation i samband med spelarpresentationerna vid matchen mellan USA och Sverige.

1996 valdes han som hittills ende svensk in i Hockey Hall of Fame och år 2008 valdes han in i internationella hockeyförbundets, IIHFs, Team of the Century tillsammans med Vladislav Tretj
ak, Vjatjeslav Fetisov, Sergej Makarov, Valerij Charlamov och Wayne Gretzky.
Stort.

Så här i påklovstider har vi storsonen och hans familj på besök. Bråddjups musikavdelning har då i samarbete med barnuppfostringsenheten passsat på att öva in ett litet gitarrstycke med de små liven.

Eftersom vi har haft lite ont om tid att öva får ni ha överseende med den bristande tajmingen i framförandet.

Telefonen ringer och nioåringen svarar:
"... hm .... jaha... ja hon är inte hemma nu... Nja, det är ingen idé för hon kommer ändå inte att vara intresserad. Vad det än är. Men du kan ju ringa senare om du absolut vill!"

Ricky Lickabu och Coco Ngambali bor i närheten av djurparken i Kinshasa, Kongo. De sitter bägge i rullstol efter att ha drabbats av polio i ungdomen, och de började spela musik tillsammans eftersom de inte kunde hitta några andra band där de kunde få vara med och spela.
De tränade på djurparken eftersom de där kunde få vara i fred och träna ostört. Efter ett tag slöt sig fler poliosjuka till gruppen och slutligen gjorde tonåringen Roger Landu dem sällskap och han tillverkade en egen Satonge, en ensträngad luta, av en tom fiskburk, en gitarrsträng och en träpinne. Tillsammans började de nu spela på Kinshasas gator och de upptäcktes där av den Belgiske skivproducenten Vincent Kenis som spelade in ett album med Staff Benda Bilili (ung. Se bortom ytan) som de nu kallade sin grupp.
Inte bara fick de ett skivkontrakt. De har gjort världssuccé med sina hembyggda instrument, bland annat tack vare en dokumentärfilm om dem som uppmärksammades vid förra årets Cannesfestival, och de ska nu genomföra en USA-turné.

Deras framgångar har inte bara gjort det möjligt för dem att bo i riktiga hus utan de kan även låta sina barn gå i skolan och man bygger nu Kinshasas första inspelningsstudio.

Staff Benda Bilili har också engagerat sig i olika projekt som uppmärksammar och vill få stopp på folkmord och brott mot mänskligheten i Sudan, Kongo och andra delar av Afrika. Dessa handikappade musiker som ingen ville spela med kan nu tack vare sin begåvning och sin glada musik ge livsgnista och hopp åt denna del av Afrika som varit så hårt drabbad genom åren.

Vi lyssnar här på "Je t'aime", Staff Benda Bililis bidrag till skivan "Raise Hope for Congo" som säljs till förmån för arbetet med de många kvinnor och flickor som utsatts för våld i regionen.

Man inser att man blivit gammal och att man har stora brister som barnuppfostrare när det första ens tonårsdotter säger när hon kliver ur sängen är "Ska vi slåss?"

I går firade vi en stor liten gosse som fyllde nio år. Det är inte klokt vad tiden går.

Mina elräkningar skjuter i höjden. Med ett hus som värms upp med direktverkande el är det nästan ofrånkomligt att uppvärmningskostnaderna blir lite högre än vanligt under en vargavinter som denna. Man kan i princip säga att vi har haft mellan -25 och - 30 grader oavbrutet från och med november till och med februari.

Ytterligare en i raden av alla dessa svenska rockartister som hette något med Rock, har gått ur tiden. I dag förlorade Rock-Ragge kampen mot cancern.