Kan förresten ingen lyfta surgubben Lundell av scenen? Eller klippa av kablarna eller nåt? Bäst före-datum är sedan länge passerat. Näst bäst före-datum var för tio år sedan och numera är det bara de onyktraste som orkar med en hel konsert. De som är för fulla för att gå därifrån.

När jag började skriva detta inlägg så skrev jag att Thåström, Takida och de andra skolgossarna får ursäkta, men kungen av KirunaFestivalen är Jerry Williams. Karln är snart 70 och rockar fortfarande röven av de andra.
And then came Timbuktu. Och så var den diskussionen slut. Vilket band, vilken energi, rytm, musikalisk skicklighet , känsla och glädje. En Zouk Machine som oförtrutet skakade rumpa genom den ljusa sommarkvällen. De fick oss andra att dansa med dem, och så fick vi fälla en liten samfälld tår för The King of Pop med deras smarta lilla tribute. Världsklass. Och på efterfesten fortsatte dansen och glädjen natten igenom.

Michael Jackson är död. Låt oss hoppas att han får vila i frid i alla fall även om hans vandring i denna jämmerdal varit något turbulent. Too much work and no play made Jacko a dull boy Hans storhet som artist kan man knappast ifrågasätta även om det nästan var parodiskt obildat av Nyhetspanelens gubbar Stig Malm och Göran Hägg i SVT i morse att sitta och babbla om att man inte kan jämföra honom med storheter som Elvis eller Sammy Davies Jr.

Jag har aldrig hajat hur en trummis kan sjunga och spela samtidigt. Och när vederbörande sjunger och spelar på detta vis då blir imponeringsfaktorn rätt hög: 

Dagens bidrag från fyraåringen:
Nu går jag till hängmattan och hänger mig.

Ibland säger barnen saker på ett sätt som får en att tänka: Ja men så kan man ju faktiskt säga ju. Det händer ganska ofta men nästan lika ofta glömmer man bort dessa vinklingar så därför tänkte jag börja skriva ned dem här allt eftersom de dyker upp. Vissa gamla uttalanden kan jag kanske med lite ansträngning komma ihåg och nedteckna retroaktivt, men jag börjar väl med morgonens konversation:
I bilen på väg till matvaruaffären tyckte jag att det lät som om min minsta gosse lät lite täppt i näsan, så jag undrade om vi kanske skulle ta och fräsa nosen innan vi gick in i butiken. Men fyraåringen tyckte inte alls att det var så täppt som pappa fått för sig utan avböjde erbjudandet i det han konstaterade att " ... näsan känns helt ren faktiskt. Jag känner att jag kan andas ganska långt med den." Och så kan man ju faktiskt säga ju.

Om jag aldrig mer köper en bok i hela mitt liv, kommer mitt nuvarande lager av olästa böcker att räcka tills jag blir 123 år och 7 månader gammal. Ändå fortsätter jag att köpa fler. Varför?

Så här skaldade signaturen Bråddjup i sin blogg i februari månad: 

Ibland leker man "Lika som bär" i våra tidningar. Två människor som är förment lika varandra visas på bild och så ska man fnissa till lite för att man aldrig tidigare lagt märke hur otroligt lika de är.

Nu är biljetterna till Fleetwood Macs konsert på Globen den 10 oktober bokade. Kan inte sommaren ta slut snart ..?

Scen 1: Under gymnasietiden var vi några glada gossar som skulle ha rockband. Flatfoot Pac blev namnet. En liten ordlek som i grund och botten naturligtvis var en sorts hyllning till Fleetwood Mac som var så stora på den tiden att det nästan var löjligt. Myntet hade dock en mörk baksida stor som månen; droger, stridigheter, skilsmässor och galenskap. Efter några års time-out och rehabilitering hittade man dock tillbaka till varandra och gjorde om möjligt ännu bättre musik än någonsin.

Har just sett sista avsnittet av Krig och fred, Leo Tolstojs klassiska berättelse om några familjer i det tidiga 1800-talets Ryssland och om kriget mot Napoleon. Den är fantastiskt bra, ett sant mästerverk, det kommer man inte ifrån. Varför man nu skulle vilja komma ifrån det.
Vi bjuds på tjusiga kostymer, hela spektrat av känslor där det naturligtvis varken saknas kärlek eller hat. Lite action, en stärkande dos klasskamp och en del goda tips vad gäller sällskapsdanser och bordsskick. Här finns motsättningar mellan ung och gammal, fattig och rik. Det är hopp och förtvivlan, girighet och självuppoffringar, liv och död, drama och romantik. Här finns allt. Till och med vacker musik. Och framför allt finns här temat om förlåtelse och försoning. 
Jag inser hur härligt medelålders jag låter som hyllar ett kostymdrama på TV, men det får jag väl bjuda på. Om du har missat serien så rekommenderar jag att du kokar dig en kanna te, hämtar en mysig pläd och tar dig till SVT:s hemsida och startar SVT play, där finns den.

Vi har en stor humorist bland oss. På blogg.se:s startsida brukar man puffa för några av sina bloggares alster och i kväll puffar man lite extra för en cineast som gärna vill berätta för oss alla om en rolig film som har haft premiär. Vederbörande har fått till en liten text som trots sin avgrundsdjupa språkliga misär ändå lyckas träffa mitt i prick på något sätt. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera.

"Roligaste filmen jag sett på länge! Fan vad jag skratta gud. Var på förhandsvisning igår av filmen baksmällan - the hangover  ...En super bra komedi!"

Föreställ dig en förening med 100 medlemmar. Föreningens syfte är att dess medlemmar ska ha det så bra som möjligt. Utav dessa 100 är det 10 som istället vill att medlemmarna ska ha det dåligt. Tur att det bara är 10 stycken, då kan de väl inte göra så mycket. Eller ..?
Nu är det dock så tråkigt att av de 100 medlemmarna så är det bara 40 som går på årsmötet. Bland dessa 40 har vi de 10 som vill oss illa. Om nu dessa 10 alla röstar på samma kandidat till ordförandeposten, så vill det till att de övriga 30 inte fördelar sina röster på så många olika kandidater, annars kommer de 10 att vinna.
Om istället alla 100 röstberättigade hade gått på årsmötet, så vore risken betydligt mindre för att de illvilliga skulle få något att säga till om. Då skulle den stora välvilliga medlemsmassan ha vunnit klart, även om de röstat på olika kandidater.
Du har ännu några timmar på dig innan vallokalerna stänger. Jag råder dig att gå och rösta. Annars kan det gå galet.

Landets bästa skolor finns i Lomma. I Kalix hamnar man på plats 289 av 290. Så nära, så nära men man når inte riktigt ända fram till sistaplatsen. Man kan tycka att när en kommun får sådana skolbetyg som Kalix, så borde man vilja få till en omtenta och sätta sig ner och plugga. Det finns en viss förbättringspotential om man så säger. Och i Kalix sitter man heller inte med armarna i kors. Man agerar. Man har en strategi och man agerar kraftfullt. I Kalix kommun är man nämligen fast beslutna att bli allra sämst. Man ska konstruera en skola som är så monstruöst undermålig att ingen någonsin ska kunna bli sämre.

Receptet? Ja, det är ju inte lätt att bli så dålig som nu Kalix har tänkt bli, så det gäller att lägga upp ett rejält kompetensavvecklingsprogram och sedan ge järnet. Man måste helt enkelt se till så att det fattas kloka beslut inför framtiden. Att det inte fattas några dåliga. Och det gör det inte heller i nuläget, det finns faktiskt ganska gott om dem:

• Gör slut på alla pengar genom att bygga om en skola och överskrid budgeten med 1400 procent. Lägg samtidigt ner alla andra högstadieskolor, så man får till en gemytlig ghettoliknande känsla med lite uppfriskande osäkerhet och pennalism i korridorerna.
• Lägg ner eller åtminstone kraftigt försämra undervisningen i kärnämnena. Låt ingen få läsa språk i mer än högst två år. I Kalix kan man ju knappt svenska, så varför bekymra sig om att undervisa i andra språk?
• Satsa istället på blomsterbindning, maskinförarutbildningar och andra riktigt dyra och gärna helt onödiga utbildningar. Med fördel yrkesutbildningar för riktigt små och borttynande yrkeskategorier.
• Sparka alla unga välutbildade lärare som uppvisar minsta tecken till motivation och ambition och behåll dem som är gamla och trötta och som bara tycker det är jobbigt att vara på lektionerna. På så sätt slipper ju ungdomarna få någon vägledning och stöd i sitt studerande. 

Dessa åtgärder som Kalix kommun nu vidtar kommer sannolikt att ge resultat. Redan till nästa år har man nog nått den så hett eftertraktade sistaplatsen. För det måste väl vara den man siktar in sig på? För att klättra på listan skulle Kalix behöva satsa mer på skolan än vad man gör i andra kommuner men i stället satsar man väsentligt mindre och har så gjort i åratal. Bråddjup har länge tyckt att det varit ensamt på botten, men det verkar som om vi snart får sällskap.

Vi vill gärna ha rapporter från olycksplatser och krigshärdar. Från flyktingläger, från massgravar och från Stenbron. Vi vill se hur människor lider. Kanske får det oss att må lite bättre. "Ja, jag har det i alla fall inte så där jäkligt" Kanske tänker vi så. Kanske. Våra medier är helt övertygade om att det är så. Själv är jag inte lika säker.

Det är bra med individuell lön och rejäl lönespridning säger snälla arbetsgivarn. Varför då? säger jag.