Dagens radiovåg: SR Metropol Södertälje, SR P3 Koppom samt SR P2 Medstugan
För er som inte följt historien om radiovågen kan jag här ge en kort resumé:
- Min våg sa: "Gå ner, jag orkar inte längre"
- Noterade att min våg och min radio visade samma siffror en gång när jag lyssnade på Rix FM 105.6
- Bestämde mig för att gå ner från Rix FM till SR P1. Projekt Radiovåg var fött
- Har nu kommit till de stationer jag rapat upp ovan. SR Metropol Södertälje etc. 97.6
- Har alltså gått ner 8kg hittills
- Om min viktminskning fortsätter i den här takten, ett hekto per dag, så kommer jag lagom till jul 2012 att väga lika mycket som när jag föddes.
- Hoppas kurvan hinner plana ut innan dess. Hoppas också att mina egna inbyggda kurvor planar ut.
- Den lägsta radiofrekvensen är 87.6; SR P1 i bl.a. Grebbestad, Svanstein och Visby. Det är nog den jag ska sikta på.
- Nu ska jag äta lunch
- Korven har två ändar
- Men där emellan kommer påska
Då vet ni.
Ingen sommar så vitt jag kan se
Noterar till min förställda glädje att det fortfarande snöar. Nu har det vräkt ner oavbrutet i flera dagar och snart ser jag inte längre ut genom fönstret.
Det har ju blivit sommartid! Har ni på SMHI missat detta? Det ska inte snöa mer nu. Nu räcker det!
Hej matematik 2
Radiovågen visar nu på P3 Torneträsk och Jormvattnet. I Torneträsk har jag varit. Bokstavligt talat. En gång frivilligt och en gång dramatiskt. Mer om det någon annan gång. I Jormvattnet har jag däremot aldrig varit. I morse upptäckte jag ett nytt matematiskt samband och häpnade. Jag har en personvåg som inte bara visar vikten, utan som genom en sinnrik konstruktion även kan berätta för mig hur många procent fett, vatten respektive muskelmassa min kropp består av. Att jag äger fett är ju ingen nyhet, 31,4 % för att vara exakt, men att jag dessutom äger 50,0% vatten samt 36,7% muskelmassa kan ju möjligen överraska den mest härdade fettägare. Det blir bara för mycket. 18,1% för mycket närmare bestämt. 31,4 + 50,0 + 36,7 = 118,1.
Inte konstigt att man behöver gå ner i vikt när man väger 18,1% mer än sig själv!
Då vet ni.
Vem ska jag tro på?
Thomas Di Leva skriver idag på Newsmill om sina upplevelser av ryktesspridning på nätet http://www.newsmill.se/artikel/2010/03/25/jag-ar-oskyldig
Han anklagades för att ha misshandlat sin sambo och på nätet var domen snabb, hård och skoningslös. Precis som i det nu aktuella våldtäktsfallet, fast tvärtom.
Utan att ha minsta kunskap om vad som verkligen har hänt eller inte hänt skall folk på nätet nödvändigtvis uttrycka en åsikt. Gärna kryddat med diverse invektiv och snabbt är drevet igång.
Jag kommer osökt att tänka på Flugornas herre. Det är lite av samma mekanismer som kommer till uttryck. Vi vet inte riktigt vem vi skall tro på, men av rädsla för att själva hamna i onåd, ställer vi oss snabbt bland stenkastarna. För säkerhets skull.
Detta beteende föraktar jag bråddjupt. Lynchmobbsmentaliteten är som en osynlig fiende som jag helst skulle vilja utplåna från jordens yta.
Men, igen, hur ska man kunna besegra en fiende på vars sida man själv står ibland?
Sängens njutningar
Mitt vackra, varma sängöverkast i renskinn, min spikmatta och min bok. Då är kvällen räddad!
Sedan vaknar farbror strax efter fyra utan att gråta. Kroppen helt intakt trots gårdagens slit i skidspåret. Man får vara nöjd helt enkelt.
Sedan gröt, fruktsallad, en kopp te, sill och ägg till frukost i lugn och ro.
Sådant kan livet vara när man jobbar långt hemifrån och bara har sig själv att rå om.
Då vet ni det.
Mitt vackra, varma sängöverkast i renskinn, min spikmatta och min bok. Då är kvällen räddad!Efter en natt i medvetslöshet vaknar så farbror Bråddjup strax efter fyra utan att gråta. Kroppen känns helt intakt trots gårdagens slit i skidspåret. Man känner sig nöjd helt enkelt.
Sedan gröt, fruktsallad, en kopp te, sill och ägg till frukost i lugn och ro.
Sådant kan livet vara när man varannan vecka jobbar långt hemifrån och bara har sig själv att rå om.
Då vet ni det.
Hej matematik!
Jag tappar nu i genomsnitt ett hekto om dagen. Min radiovåg visar nu på SR P3 i Lycksele. I denna takt kommer jag att lagom till julfirandet år 2012 att väga lika mycket som när jag föddes.
Hur det går med mitt födelsedagsfirande ytterligare ett halvår senare törs jag inte tänka på.
Ja, då vet ni.
Sjuk vård
Varför anställer landstingen outbildade sekreterare med hundra tusen i månadslön? Vore det inte bättre att dessa sekreterare istället jobbar med det de är utbildade till, nämligen att bota patienter?Bråddjups förslag till lösning: anställ istället utbildade och skickliga läkarsekreterare som gör jobbet 40 gånger effektivare. Billigare dessutom. Då hade vi kunnat frigöra tusentals läkartimmar varje månad och därigenom sluppit långa vårdköer, sönderstressade läkare och en allt sämre vård.
Detsamma gäller våra barns lärare. Varför ska de ägna flera timmar varje dag åt administrativa sysslor som de inte riktigt behärskar? Nä, in med lärarassistenter som fixar frånvarorapportering, betyg, utskrifter, bokningar av olika slag och låt lärarna undervisa. Skolan hade mått mycket bättre av det.Då vet ni.
Lät hjärtat va' me'
Beundrarna fortsätter att höra av sig. Denna gång vill de ha musikalisk vägledning och fostran.
Det i särklass vanligaste spörsmålet är: "Vem anser du vara Sveriges näst främsta jazzsångerska genom tiderna?"
Det är så roligt att ni undrar just detta enär jag själv har umgåtts med denna tanke en tid. Mitt svar är Sonya Hedenbratt, men redan av sättet ni ställt frågan på gissar jag att ni innerst inne redan visste detta.
Många av oss tror att hon bara var en go' gumma som lät hjärtat va'me'. Kärleken till Göteborg gjorde att hon aldrig flyttade till Stockholm, och detta kanske är skälet till varför hon inte rönte den uppskattning hon förtjänade.
För den som ännu inte har en aning om vem Sonya var, eller för den som fortfarande tror att hon bara kunde jubla i busken, kommer här ett bevis på denna profils verkliga storhet. Håll till godo:
Livet före döden
På Aftonbladets nätupplaga idag diskuteras dödshjälp, Eutanasi. Här har vi ett problem mer delikat än till och med yttrandefriheten, som har debatterats livligt på Boktipset de senaste dagarna. Den avgörande skillnaden mellan dessa problemområden är att man aldrig får en andra chans vad gäller eutanasi. Det är så oåterkalleligt.
I somliga fall kan det tyckas glasklart att dödshjälp är det lindrigaste för en lidande individ, men å andra sidan finns det ju även exempel på sådana som idag är glada för att deras självmordsförsök misslyckades, eller som i detta fall; en människa som efter en olycka förlamades och önskade få dö, men som idag skriver att han är glad att han inte fick som han ville. Hur det är är så finns det nog inbyggt i den mänskliga naturen en vilja att överleva till varje pris. Vi kan ha stunder då vi inte vill vara med längre men när det verkligen kommer till kritan så klamrar vi oss fast vid livet ändå. Om vi kan.
Ett annat problem, förutom att vår egen vilja ändras över tiden, är de som till synes är vegeterande. Det verkar inte som att det med dagens hjälpmedel helt säkert går att fastställa om hjärnan är aktiv eller inte. Vi som läst Fjärilen i glaskupan vet att inuti det som andra "dödförklarat" kan det rymmas ett synnerligen livsdugligt intellekt. Och dessutom: vem ska ha rätten att avgöra en annan människas livskvalitet? Vi är ju inte ens kapabla att göra det själva mellan varven, hur ska då någon utomstående kunna?
Det är svårt, men jag håller nog livet före döden. Jag känner naturligtvis ett medlidande med den som plågas, men samtidigt är livet heligt. En mänsklig rättighet som borde vara okränkbar, men som med minsta lilla felbedömning oåterkalleligen kan raderas. Och då hjälper det inte med Ctrl + z.
I somliga fall kan det tyckas glasklart att dödshjälp är det lindrigaste för en lidande individ, men å andra sidan finns det ju även exempel på sådana som idag är glada för att deras självmordsförsök misslyckades, eller som i detta fall; en människa som efter en olycka förlamades och önskade få dö, men som idag skriver att han är glad att han inte fick som han ville. Hur det är är så finns det nog inbyggt i den mänskliga naturen en vilja att överleva till varje pris. Vi kan ha stunder då vi inte vill vara med längre men när det verkligen kommer till kritan så klamrar vi oss fast vid livet ändå. Om vi kan.
Ett annat problem, förutom att vår egen vilja ändras över tiden, är de som till synes är vegeterande. Det verkar inte som att det med dagens hjälpmedel helt säkert går att fastställa om hjärnan är aktiv eller inte. Vi som läst Fjärilen i glaskupan vet att inuti det som andra "dödförklarat" kan det rymmas ett synnerligen livsdugligt intellekt. Och dessutom: vem ska ha rätten att avgöra en annan människas livskvalitet? Vi är ju inte ens kapabla att göra det själva mellan varven, hur ska då någon utomstående kunna?
Det är svårt, men jag håller nog livet före döden. Jag känner naturligtvis ett medlidande med den som plågas, men samtidigt är livet heligt. En mänsklig rättighet som borde vara okränkbar, men som med minsta lilla felbedömning oåterkalleligen kan raderas. Och då hjälper det inte med Ctrl + z.
Strömmingsvagnen
Det är många som skriver till mig och ställer frågor om livets allehanda mysterier. Man har väl upptäckt min breda begåvning.
Till exempel hade jag en hel säck i morse med frågor rörande snabbmat. "Du som har ätit så mycket måste ju kunna massor om detta" är en vanlig uppfattning bland brevskrivarna. Naturligtvis har de rätt.
Man har bett mig utnämna Sveriges bästa snabbmatsställe. Och det gör jag så gärna. Varsågod:
Vid slussen i Stockholm finns Strömmingsvagnen och där serveras landets godaste snabbmat. Förlåt Empes. Här kan du för en rimlig penning få dig en portion nystekt strömming med hemlagad mos som är så himmelskt god att till och med Torsten Ehrenmark himself hade valt bort rotmos med fläsklägg finge han bara smaka detta. Det är värt att gå till Slussen var man än befinner sig i landet bara för denna strömmingsvagns skull faktiskt. Man kan ju alltid slinka in på Stockholms stadsmuseum en sväng när man ändå är där.
Då vet ni.
Bild: Björn Roos
Till exempel hade jag en hel säck i morse med frågor rörande snabbmat. "Du som har ätit så mycket måste ju kunna massor om detta" är en vanlig uppfattning bland brevskrivarna. Naturligtvis har de rätt.
Man har bett mig utnämna Sveriges bästa snabbmatsställe. Och det gör jag så gärna. Varsågod:
Vid slussen i Stockholm finns Strömmingsvagnen och där serveras landets godaste snabbmat. Förlåt Empes. Här kan du för en rimlig penning få dig en portion nystekt strömming med hemlagad mos som är så himmelskt god att till och med Torsten Ehrenmark himself hade valt bort rotmos med fläsklägg finge han bara smaka detta. Det är värt att gå till Slussen var man än befinner sig i landet bara för denna strömmingsvagns skull faktiskt. Man kan ju alltid slinka in på Stockholms stadsmuseum en sväng när man ändå är där.
Då vet ni.
Bild: Björn Roos
Lasse Lönndahlski
Och så kan jag inte undanhålla er denna pärla från 1966. Den Sovjetiska popstjärnan Эдуард Хиль som någon kulturknutte dammat av och berikat webben med. Trololololo på er allihop!
Inte riktigt hundra
Vägde in på tvåsiffrigt även idag. Har varit tvåsiffrigt några dagar nu utan hjälp av Campylobacter eller andra magsjukebakterier, så nu törs jag väl komma ut. Jag har ju som bekant radions frekvenser som måttstock på min viktminskning. Jag ska från Rix FM till SR P1 och i detta nu ligger jag på SR P3, Örebro. Eller Ånge för den delen som ligger på samma frekvens.
Hur som helst så känns det bra att det äntligen börjar röra på sig. Det känns också bra att jag själv äntligen har börjat röra på mig.
Och inte minst: livet känns lite lättare nu när man inte är riktigt hundra!
Shakespeare-utflykt
När den ömma modern var på resa i England köpte hon en del Shakespeare-souvenirer från Stratford och från The Globe Theatre. Bland annat har vi numera en kylskåpsmagnet med den gode mannens porträtt.
Just den kylskåpsmagneten håller fast ett stycke papper som åttaåringen skrev i höstas. En dag när han längtade efter vinterns ankomst planerade han en skidutflykt och skrev ner en packlista så vi skulle veta vad vi behövde ha med oss:
Tändstickor, falukorv, kniv, varmchklad, ekstra choksokar, plastposar, grilpine, piknikväskan, papär, chider, stavar pjäkser, varmaklädär, slut.
Denna lista har hängt på kylskåpet allt sedan den författades och har ibland fått oss att drömma om den vackra vinterdag då vi äntligen ska få åka ut på vår utflykt. Så småningom fick den arbetsnamnet Shakespeare-utflykten på grund av kylskåpsmagneten, och idag fick vi då packa vår piknikväska, spänna på oss chiderna och ge oss ut i geografin.
En vackrare dag för en Shakespeare-utflykt kan man knappast hitta, ej heller godare falukorv, mer swischiga backar eller chokladigare dryck. Allt var helt enkelt perfekt! Så bra blir det om man börjar planera i god tid.
Rysk roulette
Det finns somliga som är flygrädda. Rätt många faktiskt. Man är nog lite rädd för att dö. Man gör ju det om man trillar ner från himlen.
Det finns också många som är rädda för ormar, höga höjder, bråddjup, knivar, cyankalium och HIV. Ungefär av samma skäl.
Men samma människor vistas ute i trafiken utan att reflektera nämnvärt över riskerna.
Signaturen Höstmörker refererar till dem som Riskpuckon. Läs och ta till er av det glada budskapet från denne ytterst välartade individ. Han verkar ha fått en god uppfostran om ni frågar mig ...
Inte en enda gång?
Jag och min hustru har firat silverbröllop som en del känner till. På väggen därhemma hänger ett inramat fotografi från den lyckliga tilldragelsen, ovanför porträttbilderna av våra älskade ungar.
Den näst yngste herrn i huset, åtta år om en knapp månad, begrundade detta ungdomsfotografi av sina numera medelåldriga föräldrar.
- Pappa, det är ju inte klokt; mamma har alltid sett likadan ut.
Eftertänksam paus
- Men du har aldrig sett likadan ut ...
Den näst yngste herrn i huset, åtta år om en knapp månad, begrundade detta ungdomsfotografi av sina numera medelåldriga föräldrar.
- Pappa, det är ju inte klokt; mamma har alltid sett likadan ut.
Eftertänksam paus
- Men du har aldrig sett likadan ut ...
Katastrofhjälp
Aftonbladet har ryckt upp sig. Jag har ju varit lätt kritisk till deras rapportering kring Carolas insatser bland de drabbade i Haiti, men nu får jag svar på tal. Aftonbladet täpper till truten på mig och andra kritiker genom att ge sig in i skiten och helt osjälviskt ge sitt stöd till svårt utsatta personer.
När Pernilla Wahlgren gick vidare i Melodifestivalen innebar det inte bara stor glädje för klanen Wahlgren. Det innebar samtidigt att de ställdes inför den ohyggligt svåra situationen att de tvingades välja mellan att närvara vid Pernillas framträdande eller vid brorsan Niklas bröllop med Laila Bagge. Svårt.
Men nu visar Aftonbladet sig alltså från sin mest humana sida, och betalar en helikopter åt dem så de ska hinna till bröllopet i tid.
Det är så vackert. Man blir rörd ända in i hjärterötterna och fäller en liten tår för deras stora människokärleks skull. Det är något helt annat än Carolas enfaldiga bistånd det. Bra gjort Aftonbladet!
När Pernilla Wahlgren gick vidare i Melodifestivalen innebar det inte bara stor glädje för klanen Wahlgren. Det innebar samtidigt att de ställdes inför den ohyggligt svåra situationen att de tvingades välja mellan att närvara vid Pernillas framträdande eller vid brorsan Niklas bröllop med Laila Bagge. Svårt.
Men nu visar Aftonbladet sig alltså från sin mest humana sida, och betalar en helikopter åt dem så de ska hinna till bröllopet i tid.
Det är så vackert. Man blir rörd ända in i hjärterötterna och fäller en liten tår för deras stora människokärleks skull. Det är något helt annat än Carolas enfaldiga bistånd det. Bra gjort Aftonbladet!
Det ska vi fira
När jag var en liten palt och tillbringade mina dagar i hemmets härd med lillebror och moderskapet, stod radion på hela dagarna. Det var Melodiradio och Radiosymfonikerna, det var Siw Malmkvist och Östen Warnerbring, det var Hallå trafikant, Skivor till kaffet och Besökstid. Och så var det Det ska vi fira.Där firades bemärkelsedagar och önskades musik och om detta program funnes än idag vore det läge för mig att skicka in en gratulation till mig själv; idag är det nämligen precis tjugofem år sedan jag och min hustru gifte oss. DET är sannerligen något att fira!
Och finge jag önska en låt så skulle jag spela denna för min fantastiska kvinna:
Eller kanske den här:
Hur som helst: tack ska du ha för dessa 25 år. Nu siktar vi in oss på nästa 25!
