Såg på Morden i Midsomer. Så gemytligt. Så brittiskt. Som gjort för en mysig stund i soffan med en kopp varmt te och angenämt sällskap. En nära-livet-upplevelse trots det morbida temat.

Efter att ha läst Mats-Eric Nilssons böcker om matfusket, har jag blivit nästan lite paranoid när jag handlar mat. Jag lusläser alla innehållsförteckningar och ratar i princip allt som innehåller mer än två E-ingredienser. Det är ju naturligtvis bara bra att man blivit medveten om hur mycket dynga vår mat egentligen innehåller, men det var onekligen lättare förr, när man var en ovetande, lallande, lycklig idiot.

Jag är drabbad av jetlag. Flög från Arlanda till Luleå och känner att hela mitt väsen är i obalans. Det går så fort, inte bara själva transporten. Allting skall ske med en orimlig hastighet när det handlar om flyg. När man landat sitter alla fullt fokuserade på fasten seatbelts-lampan. Man måste ju knäppa av sig bältet FORT och resa sig upp samtidigt som alla andra hastiga människor och trängas fastän det dröjer några minuter innan dörrarna öppnas och man kan ta sig ut.
Men det lustigaste av allt är att alla flygvärdinnor tycks tro att de måste tala fort också. Helst när de ger oss sina instruktioner på engelska. Då ska det verkligen gå undan. Den anses nog duktigast som kan prata engelska så fort att ingen hinner uppfatta vad som sägs.
På Janne Carlzons tid gick man charmkurs på SAS, nuförtiden verkar det som om de allihop skickas på snabbkurs.

Skyddar Tamiflu mot Anna Anka också månne ..?

Så, Mikael Persbrandt hade en kompis när han var liten, och var i sin ungdom i USA och bodde hos en kvinna som med nöd och näppe kommer ihåg honom. Spännande? Knappast.

Det är färdigspelat nu. Phil Collins kan inte längre spela trummor på grund av en förslitningsskada. Tur att han åtminstone har sin fantastiska röst i behåll. Men nog är det bra synd på en sådan trummis ...

Låt mig som vanligt illustrera mina påståenden med rörliga bilder. Till att börja med kan vi titta och lyssna på en trumduell som inte går av för så kallade hackor.



En rejäl hacka tjänade herrarna i Genesis genom åren. Inte minst tack vare det självbetitlade albumet från 1983. Självbetitlat kallas det album som heter likadant som artisten. I detta exempel hette alltså både artisten och albumet Genesis. Album var en typ av CD-skivor som fanns förr i tiden. Förr i tiden kallas också ibland för Stenåldern. På Stenåldern kallade man sina CD-skivor för stenkakor.

Hur som helst, den skivan som kom 1983 innehöll många fina melodier. Inte minst denna som återigen visar att Hr. Collins var en mycket god batterist. Batterist kallas den trummis som spelar på trummor av märket Duracell.



På samma skiva återfanns även mitt sista exempel som får belysa hans vokala förmåga. Den vokala förmågan är direkt kopplad till sångarens röst. Den 20:e dennes är det Kyrkoval. Om man har begåvats med en röst, är det vid Kyrkovalet man ska avge den.

Det var mindre snarkande från Inges planhalva i natt. Nu känner man ju sig nästan utvilad ...

Efter en het och omvälvande natt med Inge är jag fortfarande alldeles knäsvag och omtumlad. Inge är som en oförtröttlig hingst om nätterna. Han drar timmerstockar. HELA tiden.

På jobbet är vi några kollegor som brukar titta på film medan vi äter lunch. Det är ganska bra faktiskt, man kopplar verkligen bort jobbet på så vis. En halvtimme om dagen brukar det bli, så varje film räcker tre-fyra luncher.

Så var vi där igen. Ett liv tar slut, ett annat tar sin början. Vi får fälla en tår av glädje och en av sorg. Och framför allt så får vi glädja oss över att vi som är kvar finns här för varandra, åtminstone en liten stund till.

Nedanstående mail skickade jag till mitt försäkringsbolag och den byggfirma som anlitats för att åtgärda min vattenskada. Detta eftersom all aktivitet avtog för ett par veckor sedan helt utan förklaring.

"Hejsan,

Jag har några problem och några frågor i samband med ovan nämnda skada som behöver hanteras:

• Golvet i badrummet är uppbrutet och det är öppet mellan bad/tvättrum och toaletten, vilket innebär att:
  • Vi saknar duschmöjligheter
  • … och tvättmöjligheter
  • Det blir kallt på morgnar och kvällar, särskilt i toaletten
  • All bråte som tidigare fanns i bad/tvättrummet ockuperar nu alla tillgängliga ytor i alla andra rum. Trångt och stökigt med andra ord.
• Det är fem mil enkel väg till mormor och morfar där vi kan duscha och tvätta våra kläder
• Det blir 300-400 km extra bilkörning varje vecka bara för att hålla sig ren, vilket är
  • Dyrt
  • Miljöovänligt
  • Riskabelt
  • Tidsödande
  • Långtråkigt
• Den mindre varmvattenberedare som tillfälligt installerats fungerar inte heller. Vi saknar alltså varmvatten sedan tre veckor tillbaka.
• Jag är totalt kass på tankeläsning vilket jag naturligtvis borde ha informerat om tidigare. Detta innebär att man måste berätta saker och ting för mig för att jag ska förstå. Hade man t.ex upplyst mig om att ingen jäkel skulle komma hit på flera veckor, hade jag redan för 15 dagar sedan kunnat spika igen öppningen mellan badrum och toalett så hade vi sluppit lite kyla åtminstone.
• Jag vet inte heller om det är meningen att jag själv skall göra något åt problemen i trossbotten eller inte. Är mitt ärende utvidgat till att även omfatta den markfukt som uppmätts i trossbotten? Ska jag smeta på nån kemi? Ska jag göra något annat? Kommer det att installeras en avfuktare? När? Hur hanteras kostnaderna? Kunde man inte ha installerat en avfuktare redan för två veckor sedan när problemet uppdagades? Varför är ingen här och gör något? Har ni tagit fikarast?
• mm, etc, osv o dyl.

X:s problem är att era försäkringstagare bedömer er service baserat på entreprenörernas servicenivå. Entreprenören är er kontaktyta gentemot kunden. Är entreprenören utan servicekänsla så är det också så ni uppfattas av försäkringstagarna. Hade jag varit försäkringsbolag så hade jag sett till att kvalitetssäkra mina underleverantörer även vad gäller servicenivån för att förvissa mig om att få behålla mina kunder.

Vilka problem Y brottas med har jag ingen aning om, men min bedömning är att kommunikation och kundvård kan vara områden med förbättringspotential för er del.

Så, kontentan av kardemumman blir att jag omgående vill uppdateras gällande planerade åtgärder, kostnader samt tidsåtgång så jag kan planera mitt och min familjs liv och leverne för den närmaste framtiden."

10 minuter tog det innan jag fick det första samtalet. Sedan har det ringts och informerats om än det ena och än det andra och det har sprungit gubbar här i parti och minut. Och det är ju bra.

En i övrigt ganska normal bekant till mig tyckte enligt hörsägen att den italienske TV-deckaren Montalbano liknade mig. Sådana uttalande hade kanske fått en och annan mindre luttrad herre att antingen bli förnärmad eller känna sig smickrad beroende på vad man själv råkar tycka om Montalbanos utseende. Själv fäster jag inte längre någon vikt vid att liknas vid diverse filmstjärnor. Det har nämligen hänt förr. Om man ska tro mina uppgiftslämnare så är jag inte bara lik Montalbano utan även Claes Malmberg, Kurt Russel och Pierce Brosnan. Hur nu det är möjligt.
På den resebyrå där jag jobbade i mitt förra liv hade jag en kollega som var vacker som en dag. Men blond. Hon sa en gång: "Du är så otroligt lik en filmstjärna". Jag som var ung och oerfaren sträckte då på mig och tänkte: "Åhåå"
"Ja", fortsatte hon, "du ser precis ut som, vad heter han ... Danny DeVito!"

Ridå ner.

Jahaja, så var man mitt i semestern. Ena halvan avklarad, den andra står nere i startblocken, redo att rusa iväg. Semestern började bra med finväder och härliga turer ute i geografin med cykel eller till fots med fiskespö i hand. Kollektivboende och många trevliga mat- och fikastunder med kompisar från förr. Och naturligtvis även kompisar från nu.
Häromdagen fick jag och min lille sjuåring tillfälle att gå ner till älven en stund för oss själva för att fiska lite. Det var gott om småabborre men ingen som var tillräckligt stor för att ta med hem till röken. Plötsligt hördes ett rejält plask och jag vände blicken uppströms för att se var det kom ifrån. Här finns det STOOOR fisk tänkte jag. Jag såg inga ringar i vattnet efter något vak men högre upp såg jag en and komma simmande. Eller var det en and ..? Nä, vänta nu ... är det inte en bäver ..? Eller en utter ..? Det är väl bara ett huvud man ser? Eller ..?
Jo då, det var bävern som kom simmande. Jag stod på huk för jag höll just på att byta drag åt min lille storfiskare när jag hörde plasket, och vi stod så stilla vi någonsin kunde för detta ögonblick ville jag inte gå miste om. Det var knappt vi tordes andas. Bävern simmade så fridfullt nedströms, dök ner under vattnet en sväng för att åter dyka upp alldeles framför oss. Ännu hade den inte upptäckt oss och simmade i sakta mak förbi två andäktiga fiskare som just var med om Ett med naturen, fast alldeles på riktigt. När bävern hade kommit en trettio-fyrtio meter nedströms från oss, var jag tvungen att vrida lite, lite på kroppen för att kunna se den. Den lilla vridningen räckte för att avslöja oss. Med ett rejält skräckslaget plums försvann vår lille vän och magin var bruten. En liten abborre fick vi med oss hem. Den blev gott pålägg på pappas tunnbrödskiva, men framför allt fick vi med oss en naturupplevelse som skall finnas kvar så länge vi lever.
I morse har jag bokat tågbiljetter till södern. Dags för Hr och Fru Bråddjup att ta några dagars semester på tu man hand. Åka nattåg, bo på vandrarhem och gå på rockkonsert med U2 som om man vore 23 igen. Och så får vi ju träffa vår numera ganska stora plutt också. Hon som är 23 alldeles på riktigt. Det ska bli kul!

Ja, så här i semestertider får man bara inse att bloggandet tillhör en annan del av året. Har precis varit på Laxfestivalen och hört min begåvade unge sjunga samt själv agerat assistent åt trollkarlen i en oförglömlig del av showen. Därtill begick svärfar 68-årsdag och alla voro mätta och belåtna när kvällen kom.
Nu är vi åter i Jukkas där vi under denna och kommande vecka har lite kombinerat rid- och busläger med alla små liven. I kväll vankas grillning och utelekar och vädret är det bästa man kan tänka sig. Ja vi njuter av livet i fulla drag och här återkommer jag kanske om en dryg vecka igen. Då ska jag berätta om alla de storfiskar jag ämnar dra upp.
Till dess får ni ha det så gott, så hörs vi senare.

Rev idag upp mattan och spånplattan runt avloppsbrunnen i duschen, och vet ni vad jag såg där? Jo under blöta spånplattor och lika blöt isolering såg jag min semester och mina pengar springa sin kos. "Adjöss" sa de, "nu ser du inte skymten av oss mer."

Om jag aldrig mer köper en bok i hela mitt liv, kommer mitt nuvarande lager av olästa böcker att räcka tills jag blir 123 år och 7 månader gammal. Ändå fortsätter jag att köpa fler. Varför?

Ibland leker man "Lika som bär" i våra tidningar. Två människor som är förment lika varandra visas på bild och så ska man fnissa till lite för att man aldrig tidigare lagt märke hur otroligt lika de är.

Föreställ dig en förening med 100 medlemmar. Föreningens syfte är att dess medlemmar ska ha det så bra som möjligt. Utav dessa 100 är det 10 som istället vill att medlemmarna ska ha det dåligt. Tur att det bara är 10 stycken, då kan de väl inte göra så mycket. Eller ..?
Nu är det dock så tråkigt att av de 100 medlemmarna så är det bara 40 som går på årsmötet. Bland dessa 40 har vi de 10 som vill oss illa. Om nu dessa 10 alla röstar på samma kandidat till ordförandeposten, så vill det till att de övriga 30 inte fördelar sina röster på så många olika kandidater, annars kommer de 10 att vinna.
Om istället alla 100 röstberättigade hade gått på årsmötet, så vore risken betydligt mindre för att de illvilliga skulle få något att säga till om. Då skulle den stora välvilliga medlemsmassan ha vunnit klart, även om de röstat på olika kandidater.
Du har ännu några timmar på dig innan vallokalerna stänger. Jag råder dig att gå och rösta. Annars kan det gå galet.

Landets bästa skolor finns i Lomma. I Kalix hamnar man på plats 289 av 290. Så nära, så nära men man når inte riktigt ända fram till sistaplatsen. Man kan tycka att när en kommun får sådana skolbetyg som Kalix, så borde man vilja få till en omtenta och sätta sig ner och plugga. Det finns en viss förbättringspotential om man så säger. Och i Kalix sitter man heller inte med armarna i kors. Man agerar. Man har en strategi och man agerar kraftfullt. I Kalix kommun är man nämligen fast beslutna att bli allra sämst. Man ska konstruera en skola som är så monstruöst undermålig att ingen någonsin ska kunna bli sämre.

Receptet? Ja, det är ju inte lätt att bli så dålig som nu Kalix har tänkt bli, så det gäller att lägga upp ett rejält kompetensavvecklingsprogram och sedan ge järnet. Man måste helt enkelt se till så att det fattas kloka beslut inför framtiden. Att det inte fattas några dåliga. Och det gör det inte heller i nuläget, det finns faktiskt ganska gott om dem:

• Gör slut på alla pengar genom att bygga om en skola och överskrid budgeten med 1400 procent. Lägg samtidigt ner alla andra högstadieskolor, så man får till en gemytlig ghettoliknande känsla med lite uppfriskande osäkerhet och pennalism i korridorerna.
• Lägg ner eller åtminstone kraftigt försämra undervisningen i kärnämnena. Låt ingen få läsa språk i mer än högst två år. I Kalix kan man ju knappt svenska, så varför bekymra sig om att undervisa i andra språk?
• Satsa istället på blomsterbindning, maskinförarutbildningar och andra riktigt dyra och gärna helt onödiga utbildningar. Med fördel yrkesutbildningar för riktigt små och borttynande yrkeskategorier.
• Sparka alla unga välutbildade lärare som uppvisar minsta tecken till motivation och ambition och behåll dem som är gamla och trötta och som bara tycker det är jobbigt att vara på lektionerna. På så sätt slipper ju ungdomarna få någon vägledning och stöd i sitt studerande. 

Dessa åtgärder som Kalix kommun nu vidtar kommer sannolikt att ge resultat. Redan till nästa år har man nog nått den så hett eftertraktade sistaplatsen. För det måste väl vara den man siktar in sig på? För att klättra på listan skulle Kalix behöva satsa mer på skolan än vad man gör i andra kommuner men i stället satsar man väsentligt mindre och har så gjort i åratal. Bråddjup har länge tyckt att det varit ensamt på botten, men det verkar som om vi snart får sällskap.